Jag brukar inte bli överdrivet förtjust när videokonst presenteras i specialbyggda miljöer som liksom vill utplåna skillnaden mellan det som sker på skärmen och omgivningen.
Inte för att det egentligen är en dålig idé att låta verket expandera och ta fysisk plats, utan för att det ofta blir för sökt och pluttigt. Argentinsk-israeliska Mika Rottenberg visar med utställningen Sneeze to Squeeze på Magasin 3 ett stort och lysande undantag.
I Mika Rottenbergs filmer är världen reducerad till, eller avslöjad som, en stumt pumpande produktionslinje som tillverkar deg, våtservetter, smink eller inlagda körsbär i ett löpande band uppbyggt av absurda små enheter. Hål i marken, salladsplantager, abnorma kroppar, klaustrofobiska rum, ymnigt droppande svett, stampande skor, osande vattenånga, blanka rödmålade naglar, vägghängda rumpor.
Kvinnogestalter dominerar alla verk, med undantag för en video där våldsamt snoriga män nyser fram kaniner.
Allt kan vara en del i en förnuftsvidrig produktionsapparat som, tyvärr borde man kanske säga, känns som ett rätt så realistiskt porträtt av den värld vi framhärdar i.
Utställningen tar plats i konsthallens båda plan och med hjälp av påträngande fraktcontainrar, hängande visningsmontrar, drivved, sänkta tak och labyrintiska korridorer vräker sig filmerna ut över rummen.
Den lilla installationen Tss, som består av en läckande luftkonditioneringsapparat och en het stekpanna, väser fram sin egen titel och är en av många effektivt sammanbindande element.
Ljud, bild och rum blir en påträngande, men paradoxalt lättsmält, helhetsupplevelse. Och när jag stiger ut på gatan igen drabbas jag av en skenande känsla av att hela världen är en kuliss.