En biennal utan anspråk

Läppja på det svårsmälta ordet institution. Tung, ingrodd, krånglig, konventionell om inte annat. Knappast en plats där konst och skapande traditionellt har möjlighet att utan bojor ta plats och söka sin egen identitet. Men hur ofta befinner sig konsten i en självständig position gentemot institutioner som museer och gallerier? Aldrig, är det självklara svaret, emedan själva vår uppfattning om konst i dag är kopplad till konstens institutioner. Frågan Vad är konst? måste alltså besvaras med hänsyn till det system av meningsskapande institutioner som ingår i det. Här är min position som kritiker inget undantag.Pröva nu att känna på ordet biennal. Knappast mer lätthanterligt, i själva verket en veritabel koloss i konstsammanhang, där konstnärer reduceras till spelbrickor och platsen knappt ens är förutbestämd. Men är det en institution i klassisk bemärkelse?Över hela jorden finns dessa arrangemang, och sedan fyra år även i Sverige. 2001 initierade Göteborgs stads kulturnämnd Göteborgs Internationella Konstbiennal. Lägg till ett kulturpolitiskt mål — "Främjaett mångsidigt konstliv i staden av hög kvalitet" — och Göteborg blev plötsligt en plats att räkna med i samtidskons­ten. Curatorn för dennatredje biennal, Sara Arrhen­ius, formulerar sig kritiskt om biennalen som en formel att slaviskt följa och acceptera. I stället för hundratals deltagare har nu tolv konstnärer fått plats på Hasselblad Center, Konsthallen och Konstmuseet i Göteborg. Denna mindre skala är både sympatiskt annorlunda och bekräftande förutsägbar. Några av de mest namnkunniga av den internationella societeten — Runa Islam, Miriam Bäckström och Monica Bonvicini — finns här, så den förhärskande utställningsgrammatik Arrhenius söker dribbla sig bort ifrån är inte helt bortslipad.Biennalen, betitlad More! Than this, söker ifrågasätta det verkliga och dokumentära, något som på ett sympatiskt sätt formuleras i utställningskatalogen. Verkligheten, påstås det, kan inte längre antas våra "sann" enbart genom upplevelser i medier, film eller litteratur, utan måste grundas på andra bevisformer och uttryck. Vidare avsäger sig Arrhenius ytterligare en traditionell metod i dessa sammanhang — temautställningen — genom en brasklapp i sin inledningstext. Så om utställningen inte har ett tema varför har de inblandade konstnärerna samlats här, tillsammans, längst upp på Avenyn?Jag söker svaret i de rymliga utställningsrummen. En av två svenskar i utställningen, Christian Andersson, arbetar bokstavligen med verkliga upplösningar av objekt och vår uppfattning av dem. I verket 9 was 6 if syns två stolar, en vit en svart, på en matta då och då byta färg med varandra. En taktil lek med människans sätt att identifiera objekt i vår omvärld. Verket använder sig av värmekänslig färg och varmt och kallt vatten — klassiska teknikerför trompe l'oeil-måleri.Andra verk i utställningen är inte alltid lika lätta att kontextualisera såsom Michael Beutlers Flamingo forest som står utanför ingången till museet. Här har en tillfällig struktur skapats av partytält, en konstruktion av något bekant menmed öververkliga anspråk. Gerard Byrne arbetar som de flesta på utställningen med film och video och skapar även han alternativ till dokumentation i dess typiska betydelse. Homme à femmes är en 38 minuter lång video­intervju med en gammal slitenman som uppträder som om han vore Jean-Paul Sartre. Det är i själva verket en intervju med den franske humanisten som här översätts i termer av skådespel, självuppoffring och identitetsbyte. Allt inom ramen för det förväntade spelet med konventionella berättelser som biennalen inbjuder till.Göteborgsbiennalen avsäger sig nästan alla anspråk, till och med på att vara en biennal, vilket verkar suspekt. Utställningen söker gå ifrån sin egen sort genom att neg­ligera viktiga poänger som biennalers ekonomiska villkor och verkningar. Men också genom det aktiva förnekandet av den egna institutionens yttre och inre aspekter, såsom dess storlek och tema.Det tycks vara en rädsla för att bejaka biennalens institution, medförande snabb ekonomi, lokalpolitik och lukrativa möten. Här har Sara Arrhenius sökt färga om institutionens form, tradition och uttryck, men konsten i denna biennal är fortfarande tematisk och standardiserad. More! Than this är en biennal där institutionen söker nya uttryck genom formella förändringar istället för nya konstnärskap, vilka samtliga är väl­etablerade och kända sen tidigare. Kontraproduktivt nog nästlar curatorerna in sig i komplicerade begrepp och omvandlingar av dessa, medan konstnärerna står vid sidan av, mer beroende än någonsin förr av institutionens bekräftelse och vad som skrivs i kataloger och pressmeddelande. Göteborgsbiennalen talar en dialekt som är anpassad för producenter, kritiker och curatorer men knappast för konstnärer och publik.