En dansk skalle rakt i vaneseendet

Att köra ut till SLU:s nya Nationellt forskningscentrum för lantbrukets djur i Lövsta, några kilometer nordost om Uppsala, känns som att kliva in i ett avsnitt av Arkiv X. Vägen är liksom finare än den borde vara och landskapet blir plötsligt överrumplande tydligt i sin närvaro innan man når fram till forskningscentret där ett normalt jordbruk blandas med tunga stålcisterner, en biogasanläggning och andra mer oväntade element som antyder att det i själva verket föds upp något mer utomjordiskt än kor och grisar på området.

Lyckligtvis stinker djuren övertygande. Vid parkeringen mitt i anläggningens hjärta står dock ett stort, spetsigt, nästan smyckelikt blänkande instrument som inte låter sig identifieras vid en första anblick.

Konstnären Patrik Aarnivaara – för övrigt uppvuxen i Flogsta – är ett utomordentligt val för en offentlig gestaltning i just den här miljön. Hans konst brottas gärna med rummet och tar sig i allmänhet an sitt ämne från ett slags pseudovetenskapligt perspektiv där det syns att han har brutit ned någonting i små fragment och monterat ihop dem igen. Den skinande installationen Tidsglänta består av 17 triangelformade skivor i spegellaminerat glas, varav ett antal i olika röda nyanser, som står på ett fundament av trä och stål.

På håll ser verket ut som en prisma eller en kristall, men när betraktaren närmar sig bryts skulpturen upp och man inser att man kan stiga upp på fundamentet och röra sig genom de röda spegelgångarna. Det aktuella ljuset bestämmer i vilken utsträckning glasskivorna är transparanta eller opaka. Du ser igenom verket, men på samma gång möter du det som finns bakom dig och vid sidan om. Stålet och den röda färgen plockar upp toner från de omkringliggande cisternerna och ladugårdarna och att röra sig runt verket är lite som att få sitt synfält mixat i slow motion och samtidigt titta på en film som visar det hända.

Det är också det synfält som uppstår när man står på en viss punkt som har varit Patrik Aarnivaaras utgångspunkt när han har hittat de trianglar som verket bygger på. Utförandet är svårtillgängligt på ett tillåtande sätt, och tvingar fram en upplevelse av den plats du befinner dig på.

En dansk skalle på det slentrianmässiga vaneseendet som är lika
central i den vetenskap som utövas på platsen, som i det liv vi lever.