1. Är Stockholm Miami?
Den uppburna konsten på fin-galleriernas Market fyller Konstakademien. De konstnärsdrivna gallerierna härjar på Supermarket i Kulturhuset. Och mellanskiktsgallerierna vill vara uppstickare på Art Anglais vid Stureplan. Tillsammans utgör de tre mässorna en ganska hektisk promenad.
Lågstatusmässan Art Anglais antyder på sin pressida att Stockholm börjar likna Miami och andra städer med simultana konstmässor och löjligt bra utbud. Anglais vill förstås motivera sin plats i den stränga hierarkin, men riktigt så hög nivå håller inte Stockholm än. Samtliga tre visar en hel del som inte håller måttet.
2. Idealpublik
Någon har sagt att ingen är så betydelselös som en konstkritiker på en Konstmässa. Det ligger något i det. Mässformatet är e n direktkommunikation mellan konstliv och betraktare (allra helst i inkarnationen köpare, såklart) och det reflekterande mellanledet lämnas åt sitt öde. Och det genererar förstås ringar på vattnet. Gå inte på mässa för att tänka och formulera dig. Unna dig att vara en hänsynslöst sållande betraktare. Låt känslorna styra. Men kom ihåg att du ofta har fel.Market ger dig en sammanfattning av gräddan i nordiskt konstliv, Supermarket bjuder lekfull rörlighet och levande skulpturer och Art Anglais kan möjligen antyda vilka konstnärer som är på väg att hitta in i finrummen. Det är bara du som vet vad du letar efter.
3. Synergi 1
Som vanligt är det de som redan syns som syns mest. På Market är Eva Löfdahl, som just nu är stort uppslagen på Moderna museet, och Gardar Eide Einarsson, som visas på Bonniers konsthall, väldigt självmedvetet hängda hos sina gallerister. Konstlivet är som vilket annat ekonomiskt kretslopp som helst. Det är väldigt logiskt, men gör också att man längtar till Supermarkets befriande svårsålda myller.
4. Synergi 2
Skulle Ulf Lundell vara känd som bildkonstnär om han inte var författare och musiker. Nej, det skulle han inte. Och han skulle framför allt vara tvungen att sålla mycket hårdare bland sina alster. Det är också ekonomisk logik. Och detta gäller inte bara Lundell – som i sina bästa stunder är en fullt sevärd konstnär. Det är mer än man kan säga om Ronnie Woods ganska hiskeliga porträtt av Jimmie Hendrix och sina kolleger i Rolling Stones, som dock säkerligen kommer att hitta några nöjda köpare på Art Anglais. Samma sak gäller skådespelaren Johan Rheborgs fotografier från Barcelona. Utan Solsidan, farser och Killinggänget skulle hans bilder vara ordinära turistfoton.
5. Vad föreställer det?
Allt som oftast föreställer konst faktiskt någonting. PÅ Art Anglais har Edsviks konsthall en monter som visar Odd Nerdrum, Christoffer Rådlund och några till i samma skola i hopp om att hålla liv i minnet om debatten kring utställningen Figurationer häromåret. Den hätska diskussionen om i vilken utsträckning konst är ideologiskt laddad (vilket den självfallet är) var i och för sig ganska intressant, men när man går runt på helgens tre mässor stupar Figurationers utgångspunkt, att den föreställande konsten marginaliseras, som vanligt tvärt. Man måste vara bra känslig och latent kränkt för att uppfatta den figurativa konsten som hotad.
6. Årets publiksuccé
Vad får man om man kombinerar Sällskapsresan, Easy Rider och det som You tube-publiken älskar mest av allt. Jo, en supande bebis som åker både motorcykel och på charterresa. Johannes Nyholms video fängslar om inte mest så i varje fall flest på Market.
7. Samtidsdiagnos
Med lite god vilja kan man se mässorna som en spegling av den svenska konstscenen. På Market, som i så fall får anses vara facit, kan man möjligen ana ett litet, men naggande gott, uppsving för språkbaserad och milt konceptuell konst. En av många glada överraskningar är Dag Erik Elgins eleganta Strindbergstolkning. I all enkelhet presenteras i olja en autentisk avbildning av den lilla namnskylten som hänger under Augusts målning Svartsjukans natt på något museum någonstans. Inte särdeles originellt, men briljant och väldigt snyggt.
Ett tydligt tecken i tiden är att mässorna börjar korsbefrukta varandra på allvar. I synnerhet Market och Supermarket börjar likna varandra allt mer. På den första är tyglarna lite lösare och närvaron av rika pälsklädda konstsamlare inte lika påtaglig som tidigare. På den senare är känslan av kollo inte längre allenarådande och en stor del av konsten går faktiskt att köpa med sig hem. Också från Anglais finns linjer till de övriga, och en rad konstnärer kunde framträda på vilken av mässorna som helst, t.ex. Uppsalakonstnären Anna-Karin Brus.
När det handlar om tendenser ska man emellertid komma ihåg att det stora utbudet är som gjort för att mätta alla munnar och risken är att man mest bekräftar sina egna önskemål. Det vore till exempelvis möjligt att tolka den internationella mångfalden på Supermarket som ett tecken på att den goda globaliseringen äntligen har slagit igenom, men sanningen är nog snarast att Supermarket formulerar en bild av ett drömskt ideal.