Två nakna män sammanlänkade av en gemensam grå huva och fångade i en stapplande brottningsmatch introducerade den brasilianska konstnären Laura Lima för den svenska publiken häromåret. Det händer inte alldeles sällan att man ser ett lysande verk av en konstnär och får så höga förväntningar på resten av dennes produktion att man i stort sett är dömd att bli gruvligt besviken. ”Marra”, som var en del i utställningen ”Spiralen och kvadraten”, var precis så briljant att man skulle kunna befara det värsta, och när Bonniers konsthall nu fortsätter sin presentation av konstnären är det inte utan att jag gör mig redo för åtminstone en mild besvikelse. Men ”Den nakna magikern”, Laura Limas första separatutställning i Norden, lever faktiskt upp till de ohemula förväntningarna.
Tempot och intensiteten är visserligen lägre den här gången, men i gengäld får betraktaren genom några få installationer en väldigt fin bild av ett av Brasiliens just nu viktigaste konstnärskap.
Det, i en europeisk kontext, kanske mest utmärkande med Limas konst är att den inkluderar den mänskliga kroppen, utan att för den skull göra anspråk på att vara performance. Kroppen blir istället en byggsten på exakt samma villkor som ljud, ljus, möbler, öl och andra material och medier som kan dyka upp i verken. Det låter mer utmärkande än det är. I vår västerländska konsthistoria förknippar vi kroppen med föreställning eller happening, men Lima bygger vidare på den brasilianska konstens guldålder, på 60-70-talet, där betraktaren i hög utsträckning etablerades som medskapare i verket vilket avdramatiserade kroppen som material.
Utställningens titelverk är en magnifik illustration av det ovanstående. I konsthallens stora mittrum dräller mängder av material. Tusentals böcker, möbler, brädor, färgburkar, uppstoppade djur och diverse kuriosa tar rummet i omedelbar besittning. Prylarna klättrar längs väggarna och svävar i taket. Betraktaren är fri av botanisera bland föremålen – dolda skatter och hemligheter återkommer ständigt hos Lima – och någonstans i röran går en trollkarl omkring i en kortärmad kostym och hög hatt. Det är högst oklart vad för slags magi han är sysselsatt med, men desto tydligare är den distinkta känslan av att befinna sig på magisk mark.
Det är nästan som om Laura Lima har släppt ut betraktaren på grönbete. Man blir nästan yr av friheten. Själv börjar jag ivrigt vända på saker och kör ner händerna i en flott handväska som sticker ut bland loppisföremålen. Jag är säker på att den döljer en skatt tills en annan besökare förnärmat sliter åt sig väskan.
Vid sidan av den hämningslösa ”Den nakna magikern” visas några mer återhållsamma verk. ”Bar/Restaurant” består av ett tjugotal bord och en bartender som rör sig genom rummet och fyller på sina gäster ständigt sinande glas. Det enda ovanliga i situationen är att det törstiga gänget består av koner, paraplyer, lerklumpar och liknande. Ett lugnt och roligt verk. ”Choice” är något av en motpol och bjuder in betraktaren att ensam vandra in i ett becksvart rum, där hen har möjlighet att invigas i en hemlighet. Det ogenomträngliga mörkret och den akuta känslan av att vara utelämnad och ensam gör att valet mellan att stanna kvar eller snabbt försöka hitta ut igen inte är helt enkelt.
Laura Limas karnevalistiska yra är en sanslöst välgörande övning i odoktrinärt betraktande.