Fotografi av Anton Corbijn
(tom 15/4)
Det vore nog en överdrift att kalla den holländska fotografen Anton Corbijn för en stor konstnär, men hans väldigt renodlade estetik har som få andra letat sig in i det allmänna medvetandet. Det finns många som plåtar stjärnor, men få som utmärker sig. Och Corbijn hör definitivt till de senare. När jag vandrar runt på Corbijns utställning på Fotografiska och ser de stora, rätt påkostade printarna kan jag inte låta bli att tänka att jag föredrar honom i skivkonvolutsfomat.
Hans svartmuskiga lite korniga stil är som gjord för att bygga myter, och det är ju exakt vad som efterfrågas hos en fotograf som har musiker och konstnärer som sin huvudsakliga motivsfär. I Corbijns porträtt av modeskaparen Alexander Mcqueen finns allt som intresserar fotografen. Den vildsinta kreatören Mcqueen, som dog häromåret, hade stjärnglans som knäcker de flesta Hollywood-stjärnor, och han rörde sig ändå i en mer gränsöverskridande konstnärlig miljö, vilket i allt högre grad har börjat intressera Corbijn. Och kanske är det därför bilden fungerar så bra. Med ansiktet täckt som om han var i färd med att råna sin egen modevisning förstärks den porträtterades air av upprorisk desperado. Bilden är ett fint exempel på hur fotograf och objekt rör sig mot samma mål.
Fotografi av Aitor Ortiz
(tom 4/3)
Den spanska fotografen Aitor Ortiz är en uppburen arkitekturfotograf som har tagit en rad ikoniska bilder av flera av världens mest kända byggnader. Främst är han kanske bekant för sina bilder av Frank Gehrys böljande Guggenheim-museum i Bilbao. Men Ortiz nöjer sig inte med att porträttera arkitektur, utan odlar också en mer uttalat konstnärlig sida av sitt skapande, även om han också där håller sig till ett område som knyter till arkitekturen.
Det finns något svårt hypnotiskt över Ortiz långa bildserier av betongstrukturer, byggnadsställningar och monumentala byggnadskroppar som liksom friställts från såväl plats och tid som funktion och sammanhang. Genom ett, egentligen ganska enkelt, brytande av vaneseendet skalar fotografen bort allt som är ovänsentligt tills bara ett slags djupt mänsklig drift att bygga återstår. Den i bilden alltid frånvarande människan som en idogt arbetande myra, väl medveten om att sin egen förgänglighet i förhållande till det kollektiva Sisyfos-projektet att bygga världar.
Fotografi av Margaret M de Lange
(tom 4/3)
Slitna, ärrade, blåslagna och isolerade. Skrattande, hånglande, borderlinelyckliga men fortfarande ensamma. Den norska fotografen Margaret M de Langes utställning Surrounded by no one bygger på tre års spontant fotograferande av familj, vänner, bekanta och okända människor som råkat befinna sig i fotografens närhet och visar en helhet som, med alla utfläkta känslor och kroppar, kunde vara utomordentligt dyster om det inte vore för att den registrerande blick kameran representerar är så tillåtande. Margaret M de Lange ställer sig till en voyeuristsisk tradition och är ibland så lik förebilden Anders Petersen att han själv kunde ta fel. I det distanslösa betraktandet finns ett dramatiserande, nästan manieristiskt, drag som inte går att komma ifrån (eftersom de bilder som visas är ett medvetet urval). Personligen tycker jag att det är våldsamt humörbetonat hur man uppfattar bilder av det här slaget. Fel dag ser jag mest ett cyniskt och nött exploaterande. Rätt dag en väldigt behaglig, om än lite svärtad, bild av den råa energi som är livet själv. En kyss är aldrig bara en kyss.
Fotografi av Ron Haviv
(tom 12/2)
Vi glömmer så oändigt fort. Inte fakta, kanske, men känslor, engagemang och medmänsklighet. När Haiti för två år sedan formligen raserades i en av de större jordbävningarna mänskligheten känner till riktades världens medkännande ögon för ett tag mot den karibiska katastrofen. 220 000 döda, ännu fler skadade och en ruinerad flermiljonstad gjorde att det inte gick att blunda. I varje fall för en stund. Men eftersom tiden är lika skoningslös som kontinentalplattor i rörelse fångade snart andra nyheter våra ögon.
Bildjournalisten Ron Haviv har fotograferat Haiti före, under och efter katastrofen, och hans utställning Haiti i bilder – två år efter katastrofen är rak tankeställare om allt det där vi vet att vi förtränger. Vid sidan av bilder från tiden direkt efter katastrofen visas en nytagen svit som fokuserar på barn och hjälparbete i slummen. Men det är främst de äldre som skakar om. En ung flicka som ligger nedbäddad på en trasig plywoodskiva i väntan på sjukvård och som bedjande sträcker handen mot betraktaren säger i all enkelhet nästan mer än man kan bära. Det ska vara tungt att titta bort.