Ungefär samtidigt som Ulf Linde gav sig hän och nördade ner sig i Marcel Duchamp, vilket i förlängningen ledde till att Moderna museet i Stockholm har en av världens bästa samlingar av ”äkta” Duchamp-repliker, skrämde Elaine Sturtevant slag på New Yorks konstscen genom att göra egna versioner av samtidskonstnärer som intresserade henne. Redan 1965, bara något halvår efter att Andy Warhol hade ställt ut sina ikoniska screentryck av blommor hade Sturtevant en utställning som visade samma sak, tillsammans med repetitioner av ett antal popkonstnärer som då tillhörde ett spännande avantgarde och knappast var de kanoniserade stjärnor de är i dag.
Skillnaden mellan Sturtevant och Lindes arbete är förstås betydande. Linde var omvittnad fixerad vid att göra exakta kopior och gjorde inga anspråk på att själv vara konstnär, han konkretiserade helt enkelt sin djupa beundran för Duchamp och eftersom han på grund av diverse fobier inte kunde resa till USA för att se originalen var han tvungen att göra dem själv.
Sturtevant deklarerade däremot sitt eget konstnärskap, och även om hennes verk ofta är nästan identiska med förlagorna (Warhol lät henne ibland låna hans silkscreenramar) så är det inte det väsentliga. I en tid som famnade Duchamp och öppnade ögonen för en ny popkonst som gjorde stor affär av att tillverka konst av reklam och andra ytspänningsfenomen skulle man kunna tro att Sturtevant hade gått en snabb framgång till mötes. Så blev inte fallet.
De konstnärer Sturtevant, som konsekvent höll fast vid sin metod, repeterade lyfte en efter en mot stjärnorna, medan påfallande få begrep sig på Sturtevants radikala koncept. Oförståelsen var faktiskt så stor att hon, tio år efter debuten, lade ner sitt konstnärskap och kaxigt lovade komma tillbaka när samtiden kommit i kapp henne. Vilket den gjorde i mitten av 80-talet då Sherry Levine, Cindy Sherman och en rad andra, ofta feministiska, konstnärer förde upp appropriering som konstnärlig metod till agendans topp. Sturtevant identifierades som en föregångare och hennes stjärna har fortsatt stiga sedan dess. I fjol belönades hon exempelvis med Venedigbiennalens Guldlejon.
På Moderna museet, med sin Duchamp-samling och sin beryktade storhetstid i samma era som formade Sturtevant, är hon förstås en utomordentligt passande gäst. De fyra salar som vigs åt ett antal av Sturtevants arbeten, utställningen visar både klassiska repetitioner och smakprov på den videokonst som konstnären tog upp kring millennieskiftet och sin egen 70-årsdag, är verkligen behagligt påskgodis för den insatta konstpubliken, men också för alla som är intresserade av en diskussion kring originalitet och upphovsrätt.
Sturtevant skiljer sig från approprieringskonstnärerna genom att inte ha som ambition att fylla det tolkade verket med ett eget innehåll, hon erövrar inte utan nöjer sig med att repetera. Warhol, Haring, Beyus. Duchamp, Jasper Johns, Paul McCarthy, Felix Gonzalez-Torres. Ett genomgående drag i konstnärskapet är den nästan magiska känslan för vilken konst som kommer att bli betydelsefull. Gång på gång har Sturtevant fått rätt. Nästan som om hennes repetition är en föraning om en förestående kanonisering. Det Sturtevant rent konkret gör med sina repetitioner är att fördjupa sig i ett verk som intresserar henne.
Med repetitionen ställs frågor om vad som är unikt, om den geniala och djupt originella konstnären, om vem som har rätt till ett visst uttryck. Men Sturtevant lämnar inga svar. I en värld som helst rör sig på ytan, både i konsten och i det profana, gör hon små fördjupande nedslag – och illustrerar den omständliga processen att se, ta till sig och i bästa fall förstå ett konstverk– som pekar på att det finns relevanta frågor att ställa.
Den sena videokonsten, som i sig imponerar mest för att konstnären så sent hittade ett nytt uttryckssätt, är möjligen förtydligande. I blixtrande bildcollage väver Sturtevant samman reklam, fläskiga naturbilder från BBC, egenproducerade snuttar, barnprogram, musik, sport och sina egna repetitioner i helheter som kan jämföras med att hälla diskmedel i en vattenpöl: Det händer inget märkbart med vattnet, men insekterna som har oturen att leva på ytan förlorar bärförmåga och sjunker.