"Jag är ju en krympling!" brukar Ulf Linde fräsa med saliven stänkande kring de nikotingula läpparna närhelst något inte faller honom i smaken. Nu senast, förstås, i samband med vårens utdragna vräkning från Thielska galleriet där Linde med hustru hade förutsatt sig att tillbringa resten av livet, trots att deras respektive chefsförordnande sedan länge gått ut.
Hänvisningen till de amputerade benen som svar på det som uppfattas som en kränkning eller attack är väldigt typisk för Ulf Linde, som ända sedan sin tid som navet i Sveriges konstliv, och kritikerrollen på DN under 60-talet gång på gång har visat sig vara en citatmaskin av sällan skådat slag. Både i hätska debatter och i sina egna böcker - där Spejare, från 1960, alltjämt framstår som en av 1900-talets stora höjdpunkter i svenskt konstskrivande.
Ulf Linde har detroniserats åtskilliga gånger. Men han verkar alltid studsa tillbaka. Det är inte så konstigt. Ulf Lindes drygt 60-åriga arbete med Marcel Duchamps konst går inte att förringa. Duchamp betraktas i dag utan tvekan som 1900-talets mest betydelsefulla konstnär, och som en av de främsta experterna på denne har Linde inte bara sett till att Moderna museet har en av världens främsta samlingar av "äkta" Duchamprepliker, utan har också ingått en fusion med idolens persona (Susanna Slöör talar i utställningskatalogen träffande om "Marulf"). Man skulle till och med kunna säga att Linde hade varit det ideala intervjuobjektet i Fredrik Strages bok Fans, om besatta beundrare.
Men det är egentligen inte Ulf Lindes handfasta forskning kring Duchamp som gör att närapå alla som är intresserade av konst är tvungna att förhålla sig till honom. Det är i stället hur han har förhållit sig till sin favorit. När Ulf Linde i mitten av 60-talet plötsligt bytte sida och gick från avantgardets mitt till den mer konservativa konstsyn som han i dag är förknippad med berodde det egentligen inte, som han själv fortfarande hävdar, på att den moderna konsten är ytlig och tom. I de fyra artiklar, som finns samlade i bokform, där Linde genomförde sin positionsskiftning framgår - i en kort passage mot slutet av den sista artikeln - att allt handlar om att någon har dristat sig till att likställa 60-talets öppna konst med Marcel Duchamp. Skymfen gick inte att förlåta och att byta sida blev ett kostsamt men fullt rimligt svar. Och det är här, i det sanslöst passionerade intresset, som Linde alltid kommer att stå sig.
Om man, som jag själv under slutet av 90-talet, lade sig ner på en bänk i det dåvarande Duchamprummet på Moderna museet och ägnade en förmiddag åt Spejare så var det inte Lindes konsthistoriska gärning man var ute efter, inte heller den trumpet kedjerökande akademiledamoten med drag av kälkborgerlig, statuskåt översittare, utan den passionerade betraktaren.
Och det är precis som sådan Ulf Linde nu föräras den magnifika satsningen de ou par Marcel Duchamp par Ulf Linde på Konstakademien: en utställning som via Lindes repliker, arbetsmaterial, skisser och historiska omtagningar (bl.a. av Duchamps första separatutställning i Amerika), ställer Lindes sätt att se Duchamp i centrum på ett alldeles fantastiskt sätt. Som en tribut är dessutom hela rasket, med objektets egen bokstavlighet, presenterat så att den ideala betraktaren sitter i rullstol. Curatorerna Susanna Slöör, Jan Åman, Henrik Samuelsson och Daniel Birnbaum famnar Linde med samma kärlek som han själv famnat Duchamp, och det gör att utställningen sätter sig som en liten pil från amor mitt i hjärtat.
På det rent konstnärliga planet bjuder utställningen också en del nyheter. Dels har Linde byggt en liten replik av Duchamps sista verk, rumsinstallationen Ètan donnés, där verkets konstruktion för första gången någonsin är synlig, och dels lanserar han en ny geometrisk tolkningsmodell av Duchamps hela gärning. Intressanta saker bägge två, men långt ifrån lika brännheta som det passionerade betraktandet.
Som en pendang till utställningen kom nyligen boken Sammelsurium, där Linde själv i ett antal korta essäer som flyter in i varandra författar något av ett konstnärligt testamente. Sammelsurium (där det faktiskt tar 20 sidor innan Duchamp nämns) är en släkting till Torsten Ekboms Staden med de elva portarna och bygger på en erfarenhet av att vakna upp efter en svår operation. Där Ekbom med en, möjligen drogpåverkad, ny sensibilitet bröt samman vid lyssnandet av en Beethovensonat upplever Linde ett nytt begreppslöst seende. Sammelsurium är knappast Lindes största stund som skribent. Intressanta tankar om teckning, Michaux, Rembrandts euklidiska rymd blandas med teologiska utsvävningar och, självfallet, några rejäla uppkastningar över samtidskonsten från Warhol och framåt. Graden av fokusering varierar, men någonstans i kärnan finns ändå det viktigaste - betraktandet av en konst som bär något bortom det rationella, fylld av rester av sinnesintryck, lidelse och passion.
Man måste kapa bra mycket mer än benen för att göra Ulf Linde till en krympling.