Butoh är en smal konstform som befinner sig på gränsen till väldigt mycket. Dans, performance och kroppslig installation är förstås de uttryck som ligger närmast till hands. Men i butoh-dansens ofta ganska extrema uttryck finns också en port som, via det avhandlade ämnet eller utgångspunkten, kan leda vidare till ett brett spektrum av samtal. Det är åtminstone så jag uppfattar den.
Det brutala, groteska, förryckta och strikt hierarkiska som ofta dominerar en koreografi anger nästan alltid en gränstrakt som vill utmana en föreställning eller ett tabu. Lite som om det rum dansens rörelsemönster skapar och tar i besittning ska kunna agera övertydlig, ibland nästan parodisk, portal mot nästan vad som helst. Den på många sätt bestämda och därför begränsade formen får ett brett genomslag på ett sätt som påminner om konstnärerna Carl Michael von Hausswolff och Leif Elggrens kongeniala projekt Konungarikena Elgaland-Vargaland, som har utropat alla världens gränser till ett rike.
Genom Susanna Åkerlunds 20-årsjubilerande danskompani har Uppsala lite otippat blivit något av ett nordeuropeiskt centrum för de uttryck som ryms inom buthons ramar (inte minst genom performancefestivalen Friktioner), och det känns som en logiskt följd att Uppsala konstmuseum uppmärksammar Su-En Butoh company med en rejäl utställning jubileet till ära.
En föreställning med Su-En Butoh company domineras i allmänhet av Su-En själv, och därför kommer det inte som någon större överraskning av kompaniets jubileumsutställning, Visceral space, går i samma anda. Även om också några av Susanna Åkerlunds samarbetspartners får ta plats, i synnerhet fotografen Gunnar H Stening och kompositören Lee Berwick.
Att gestalta dans och rörelse i en fast utställningsform är ett intrikat problem, vilket är en av anledningarna till att jag har sett fram emot Visceral space. Den lösning som kompaniet och museet har valt är den kanske mest givna och i utställningen ägnas med några små detaljundantag varje rum åt en enskild föreställning. Scrap bodies, Blush, Slice, Chicken life och helt nya Voracious är de föreställningar som dominerar och återskapas genom fotografier, bildspel, videos, ljudspår och delar av kostymer och scenbilder.
Salarna blir i det närmaste åminnelser av de ursprungliga verken och fungerar i olika grad som självständiga enheter. Den färggranna Blush presenteras exempelvis genom ett långt bildspel och en stor rumslig installation med färg, frukt och papperslöv, men känns ändå mest som en hänvisning till den aktuella föreställningen. Medan Slice, med en stor videoprojektion bakom en dramatisk hajkrok som hänger från taket, står bättre i egen prakt. Förmodligen för att Slice frossar i effekter av inälvstyp och för att filmen är betydligt kortare än det långa bildspelet.
Längst ner i museets trapphus presenteras den smått sanslösa Chicken life, där Su-En i en konstvideo lever med höns i en bur. Här fungerar både verk och placering utmärkt. Som en rolig pendang visas dessutom Chicken instruction video, som alltså är precis vad titeln anger, några trappor upp. Hela hönsprojektet visar i all enkelhet att butoh kan handla om att utmana och erövra rum.
Det nya verket Voracious, som kommer att ha premiär i Leipzig under våren, presenteras genom ett gigantiskt fotografi av Su-En som skevande sitter på en hög ruttnande äpplen. Framför fotografiet ligger ytterligare en hög multnande frukt och fyller rummet med en omisskännelig doft. Verket kan komma att bli något i hästväg på temat hejdlöst frosseri och glupskt begär.
I flera av salarna, integrerade i presentationen, finns estrader där Su-En under utställningsperioden kommer att ge expositionen ytterligare kropp genom att bokstavligen interagera med rummet, vilket lär ge utställningen en extra dimension. Har man möjlighet gör man säkerligen bäst att besöka utställningen samtidigt som dess huvudperson. Rörlig scenkonst gör sig trots allt bäst i realtid.