Tre på en gång introverta och utagerande modeller i mörka goth lolita-utstyrslar möter betraktaren på Konsthuset, där den Uppsalabördiga konstnären Ulrika Minami Wärmling gör ett nedslag med den långsamma, hantverksmässigt svindlande och väldigt egenartade porträttserie som har sysselsatt henne i närmare ett decennium.
Minami Wärmling slog igenom med sin avgångsutställning på Konsthögskolan, där hon bland annat avbildade anarkafeminister i rosa klänningar respektive vardagskläder. Och sedan dess har hon konsekvent utforskat ett litet fält av identitetsbyggande där subkulturella referenser och tydliga stilattribut erbjuder ingång till något som skulle kunna sägas handla om performativa självbilder. Vi iklär oss alla ständigt våra jag, även om det såklart blir en grafiskt tydligare process om man råkar drapera sig som en blåhårig cosplay-katt i babydollklänning eller som en gothic lolita, som de avbildade i Minami Wärmings senare bilder.
Men det handlar inte bara om det. Shivan, Valentina och Maria, som vi möter i sju oljor och tre akvareller på Konsthuset, alla i ett format som är förhållandevis litet för Minami Wärmling som ofta arbetar monumentalt, poserar inte framför den beigerosa bakgrunden bara för att illustrera att jaget och dess komponenter är ett självständigt val. De lätt idealiserade porträtten är också uppriktiga kärleksförklaringar till gothic lolita-stilen, som i sin japanska tappning alltså inte alls bär samma kraftiga sexualisering som det västerländska bruket av termen. Där Nobokovs Lolita byggs upp som ett objekt för att stilla den äldre mannens rovdrift är den gotiska lolitan en androgyn, könsöverskridande gestalt som gärna draperar sig i dramatiska kläder med viktorianska influenser. Det finns, menar konstnären själv i ett informationsblad, en väsentlig skillnad mellan gothlolitan och den svenska normen, nämligen att den senare bygger på att man klär och sminkar sig för att se naturlig och ofixad ut. Den dramatiserade jag-bilden i subkulturen, trots barocka och romantiska inslag som är långt ifrån samtidens mitt, är i den meningen sannare eller ärligare.
Ulrika Minami Wärmling har tidigare arbetat enbart, eller åtminstone övervägande, i olja och hon är inte lika säker i akvarelltekniken. Men i gengäld är det spännande att se ett nytt steg i hennes utveckling.
Det mest centrala i Minami Wärmlings konst är, åtminstone för mig, något som kan beskrivas som trestegsraket av distanslösa möten - med den porträtterade stilen, med den porträtterade personen och, till slut, via konstnären som ställföreträdande betraktare, med det egna jaget.