Ni har säkert noterat skådespelaren Per Morbergs glidning från aktör till svettig tv-kock i hemmamiljö. Det räcker om ni har sett reklamen. Morberg flänger iklädd slaktarförkläde runt i sitt restaurangutrustade herrgårdskök, klämmer begärligt på feta biffar, öppnar porterflaskor med tänderna, ger små uppgifter till sina välartade döttrar och kindpussas med så kända skådespelare som möjligt – heeej, älskling, får jag bjuda dig på middag!
Morbergs manieristiska och jagbildsbekräftande tv-program är det första jag tänker på när jag stiger in på Nationalmuseum och utställningen Hemma – interiörer i konsten, som låter betraktaren besöka en rad hemmiljöer som dyker upp i museets samlingar av 17-18- och tidig 1900-talskonst.
I hemmet speglar vi oss själva. I vårt hem avslöjar vi vårt jag eller åtminstone den jagbild vi vill förmedla. När Carl och Karin Larsson ville visa sitt liv och den mjuka nationalromantik som skulle bli sinnesbilden för det tidlöst svenska hade de inte möjlighet att producera tv, utan var tvungna att använda Carls pensel. I övrigt är likheten slående. Det välrustade köket, den anspråkslöst högborgerliga inredningen och de välartade döttrarna. Skillnaden är möjligen att makarna Larsson framstår som aningen mer jämställda och ödmjuka är Per Morbergs tv-kock, men så finns det ju också några avgörande skillnader mellan medierna tv och måleri.
Och de målade interiörerna är förstås inte bara förvrängda självporträtt. Det är också i hemmiljön som samhällsförändringarna har en chans att synas. Det borgerliga 1800-talshem som dominerar utställningen var kvinnans domän och avstampet för hennes strävsamma väg mot den offentlighet hon så länge var avskuren ifrån, vilket ger upphov till fina glidningar. En böljande sammetsklädd schäslong som ser ut att vara gjord uteslutande för världsfrånvänd dekadens blir tack vare sin placering i historien en arena för subversiv verksamhet.
I Hanna Paulis Vänner, målad 1900-07, blir det milda upproret konkret och vi får möta Ellen Key, som sitter under lampskenet i makarna Paulis salong och läser högt för en samling bekanta. Och i den danska Laurits Andersen Rings fantastiska Vid frukostbordet, från sent 1800-tal, smyger sig moderniteten på. Vid nämnda bord sitter konstnärens hustru, vänd med ryggen mot betraktaren och läser morgontidningen i ett rum där bara hennes klänning och den blänkande samovaren i hyllan avslöjar var i tiden vi befinner oss. Det krispiga morgonljuset som faller in genom altandörren, silat genom ett stort päronträd i trädgården utanför, kunde vara från i morse. Ring ligger nära Carl Larsson men är vardagligare, mindre romantisk och mer realistiskt.
Utan att egentligen bjuda på många särskilt spektakulära verk eller några skakande insikter blir Hemma – interiörer i konsten en behaglig promenad genom bondstugor, slottsflyglar och lagom bohemiska konstnärshem. Den samlande tematiken är ett bra sätt att ge betraktaren en förevändning att stanna till och koncentrera sig framför tekniskt briljanta och inte sällan lite småtråkiga målningar som givetvis försvarar sin plats i historien.