Estetiskt kuriosakabinett

Utställningen är ett samarbete mellan Hagströmer ­Biblioteket vid Karolinska institutet och intrycket färgas starkt av enkelheten i planscher, böcker och vaxmodeller tagna från denna samling. Dessa sätts i dialog med både konstensoch vetenskapens uppfattningar om människans kropp under en 500-årig historia.I salarna följer så ett antal teman som Laboratoriet och ateljén, Hand-öga-hjärna och Hud och kroppsvätskor. Presentationen balanserar mellan kuriosakabinettet och museets estetiska korridorer. Här samsas samtidens konstnärliga skild­ringar med anatomiska studier av människan från 1500-talet och framåt. Det pågår en vetenskapshistorisk kamp om sanning, objektivitet och kroppslig dua­lism där samtidskonsten tar ett tydligt grepp om den samlade upplevelsen.Utifrån Lundaprofessorn Torsten Weimarcks forskning kring anatomi och akademi har intendenten Karin Sidén gestaltat förhållandet mellan vetenskap och konst som ett av idéhistoriens mest stormiga äktenskap. Fram till och med 1900-talet har människan oupphörligt sökt en exakt bild av sin kropp genom konstnärens öga och naturvetarens skrifter. Detta förhållande inleddes under renässansen då vetenskapliga texter för första gången försågs med empiriska illustrationer, gjorda av dåtidens främsta konstnärer.Leonardo Da Vincis dubbelsidiga (an)teckningar i silverstift befinner sig i en arkaisk position i konsthistorien då vetenskapens dialog med sanning liknade konstnärens strävan efter naturalism. I den första salen betraktas kroppen som en illustration, en gestaltning av korrekta textuella skild­ringar som exempelvis den första stora anatomiboken på svenska — Lijkrevings Tavlor av Lars Roberg. En anatomiinstruktion helt i text där poesi och slang blandats med latin och grek­iska i ett försök att formulera en helt ny svensk terminologi.I utställningen görs textstycken som dessa till objekt på samma villkor som Carl Curmans anatomilektion av August Malmström eller Louise Bourgeois Sammanflätade ben från 1990-talet. Här kan man skönja spår av det bildmässiga paradigmskiftet i renässanskonsten, där verbala och bildmässiga språk skildes åt under nästan 500 år fram till 1900-talet, då filosofer som Michel Foucault ifrågasatte nutidens raljerande över "inkorrekta" gamla medicinska skildringar av människan och naturen. Kanske, menade Foucault, måste vi se på historiska bilder som på äldre texter såsom skildrare av samtidens verklighet, konstituerad av de tolkningsoperationer som är möjliga under ett visst skede av historien. I ljuset av detta ser man sig om i salarna och söker sin egen blick i de olika seklernas mångskiftande kroppsanalyser.Salen Ideal och Avvikelse väcker en av de mest brännheta frågorna till liv i denna annars ideologiskt svältfödda utställning. Genom vaxmodeller, fotografier och målningar ges betraktaren en kärnfull bildav spännvidden mellan det normaliserade och det ständigt avvikande. I Magnus Wallins data­utskrifter upphöjs människan till en naturprodukt genom konstnärens återanvändande av klassiska anatomiplanscher, i vilka manskroppen står som subjekt och ursprung och kroppslig perfektion är synonymt med väldefinierade muskler. Utställningens kanske mest subtila objekt är gjort av britten Marc Quinn. Slutligen är jag perfekt är titeln på ett litet objekt som jag i förstone uppfattar som en diamant, liten och till synes utan uppenbar koppling till resten av utställningstemat. Den lilla 1,2-karatsdiamanten visar sig vara tillverkad av kolmolekyler från konstnärens egen kropp. Detta blir ett tecken för ett slutgiltigt steg i en uppåtgående spiral av kroppsförbättrande vetenskap.Finländaren Jouni Partanen tränger som ensam konstnär in på minerad mark genom sin teckningssvit Minän muutokset, där konstnärens könsorgan tecknas i en mjuk blyerts som dagbokanteckningar där formen av könet uttrycker komplexa känslor. Här tar teckningens anspråkslöshet sig an ett område som nästan helt exkluderats från Kroppen på Nationalmuseum, nämligen människans sexualitet och kroppen som källa till begär. Trots filosofen Roland Barthes klingande smädelseord om linjen: "Linjen — vilken som helst på ett stycke papper — förnekar kroppens betydelse, den köttsliga kroppen, den lynniga kroppen", ser jag i Partanen en sexualitet som söker vetenskaplig förklaring i kombination med kroppslig förundran.Utställningen lämnar betraktaren i ett spänt förhållande till sig själv, äcklet över sin egen anatomi. Och nödvändigheten av den konstnärliga skildringen för dagens medicinska revolution ställer frågor som sällan får svar i salarna. I den digra utställningskatalogen fördjupas frågorna däremot, inte bara i medvetenheten om den egna kroppen utan även konstens historiska relevans för vår nutida fascination inför det evigt föränderliga — vi själva.