Rutiga dukar, superrealistisk skulptur, nonfigurativa färgfragment.
Anders Widoff är en av de svenska samtidskonstnärer som är allra svårast att säkert artbestämma. Den gåtfulla Maria-skulptur som har blivit en så viktig interiör i Uppsala domkyrka representerar bara ett av hans många uttryck. Det är också svårt att beskriva vad man förväntar sig inför ett möte med Widoffs konst. Vad som däremot är lätt, det är att konstatera att förväntningarna inför Widoffs utställning på Konsthuset har varit skyhöga. Nästan för höga, faktiskt. Men jag behöver inte kasta mer än ett öga på Anders Widoffs 140 målningar på a4-stora bitar av ritfilm för att veta att utställningen Odessa revisited håller hela vägen. Det känns i hela kroppen.
De små bilderna är tätt hängda på två av rummets väggar och bildar en molande intensiv konversation där de på en gång talar i munnen på varandra och helt separat i ett hav av tystnad. De kan formulera en minnesresa som berör titelns Odessa, men också lika gärna vara en diffus skiss av alla de spår och blindgångar som formar en generell jag-bild. Det kan vara Anders Widoffs. Det kan vara din. Ungefär hälften av bilderna domineras av text, oftast ett par, tre ord som löper som en avsmalnande rad i målningens topp. ”Så: andas”, ”här. ropar någon”, ”skit på dig anders”, ”Sverige: skitfegt land”, ”Odessa finns inte”, ”Konst avsikt förlorad”. De övriga är belamrade med färg och bilder. Intensivt översållade ytor, genomarbetade, nästan sönderarbetade. Som smärtpunkter, mantran eller bara fixa idéer som hela tiden snurrar omkring lite varstans i bakhuvudet på de allra flesta. Några tydligare likkistor understryker den existentiellt krisande undergångsstämningen. Överallt droppar det referenser.
Konturer, ord och mönster. Ett utfläkt innandöme innehåller förstås precis allting. Anders Widoffs dissekerade ”jag” är trollbindande bra.
Odessa revisited är en socioemotionell spikmatta som löser knutar utan att lämna underliga små prickar på din rygg.