Essän är en sorgligt underutnyttjad litteraturgenre som i sin bästa form ilar fram i gränstrakterna mellan alla möjliga genrer och bubblar upp i hjärnan på sin läsare på samma sätt som ett glas kolsyrad dryck i undantagsfall tar omvägen via bihålorna och frustas ut genom näsan. Dessvärre hamnar merparten av alla essäer som skrivs långt under strecket och nöjer sig med att vara lärda, långa och långsamma.
Med den förföriska lilla bokserien Moderna museet essä försöker Moderna museet ta till vara genrens stora potential genom att fösa samman intressanta skribenter och ämnen och presentera tunna men sobert eleganta volymer som ryms i en innerficka och tål att läsas många gånger.
I Om Lee Lozano vänder sig skribenten och konstnären Annika von Hausswolff direkt mot en konsthistorisk förebild, och även om texten inte bubblar fullt så mycket som man kunde tro så kommer den ganska långt. Att ställa von Hausswolff i relation till Lozano är en briljant idé. De bägge konstnärerna förenas av en status som betydande feministiska konstnärer, även om Lozano sannolikt skulle sky epitetet, och arbetar dessutom båda genomgående med kön och maktstrukturer i sin konst och har dessutom båda använt flygplan som falliska symboler. Men skillnaderna är minst lika stora. Där Annika von Hausswolff är en betydande samtidskonstnär som behärskar sin tid och sin ställning så arbetade Lee Lozano under konstvärldens radar och har först efter sin död 1999 kanoniserats. Lozanos egentliga konstnärsbana pågick dessutom inte mer än tolv år, under vilka hon avverkade en rad stilar innan hon, efter en period av textbaserad och mycket kompromisslös konceptkonst, med sin Drop out piece bad hela konstvärlden dra åt helvete och lämnade både New York och sitt konstnärliga skapande bakom sig. De sista 30 åren av sitt liv tillbringade hon fylld av avsky inför kommersialism och fallokratisk individualism i en rätt så ensam tystnad innan hon slutligen på egen begäran lades i en anonym grav.
Annika von Hausswolff brottas, i likhet med de flesta konstnärer, med en konflikt inför konstlivets hierarkiska marknadsaspekter, och är som konstnär minst lika ifrågasättande som Lozano, men hon fattar aldrig samma radikala beslut som föregångaren och det är också där hon hittar en ingång i sin text. De två konstnärskapen liksom passerar varandra som väldiga kontinentalplattor som nästan, men inte riktigt, kunde vara pusselbitar. Friktionen som uppstår är stillsam och textens kvalitet beror i huvudsak på von Hausswolffs stora fascination inför sitt objekt. Hon står häpen (man står alltid häpen inför konstnärer som blixtrar så mycket som Lozano) och sammanfattar överväldigad: "Hela hennes konstnärskap uttrycker en vansinnig lust att leva [...] Det är näsborrar, örongångar, pistolmynningar och flygplan. Bröst som agerar pungkulor och en svart sol blir ett svävande anus i stratosfären. Jag hör gråtande barn, tutande bilar och Nan Goldin som sjunger sin Ballad of Sexual Dependency." Om inte Lee Lozano redan var en av mina favoritkonstnärer så skulle von Hausswolffs beskrivning vara en häftig antydan om att hon kunde bli det. Det korta textens ofrånkomliga avrundning blir förstås en dyster undran om Lozanos långfinger till konst- och omvärld hade någon som helst effekt utöver frånvaron av den konst hon kunde ha skapat.
En mer konventionell, men inte desto mindre angelägen, bok är The End, som är den första egentliga monografin över Helene Billgren. Boken, som är Sveriges allmänna konstförenings årsbok och dessutom utges i samband med en stor utställning på Borås konstmuseum, känns inte minst viktig för att den ger kropp åt Helene Billgrens konstnärskap. För att vara en så pass välkänd konstnär står Helene Billgrens konst ofta och oförtjänt i skymundan bakom hennes offentliga person. The End visar med ett rikt bildmaterial att det finns en substans i konstnärskapet också utanför den mediala arenan. Tyngdpunkten vilar på de senaste årens flödande färgrika akrylmåleri, men boken tar också upp de tecknade kvinnobilder som Billgren i första hand förknippas med och ett antal mer marginella och tolkroliga projekt. I jämförelse med både Lozano och von Hausswolff formulerar Billgren en väldigt försiktig samhällskritik, men redan i de tidiga verken finns en vass kompromisslöshet under den skenbart fnissiga ytan.
Textmaterialet är lite trevande. Olle Granath och Petter Eklund ger var sin sammanfattning av Billgrens konst och snuddar vid ett otippat släktskap med surrealisterna och de svulstiga målningarnas våldsamma kraft respektive influenser av Goya. Och Pamela Jaskoviak ger ett, kanske väl, poetiskt porträtt av konstnären. Men det spelar mindre roll. Det är bilderna som ska stå i centrum, och sällan har slutet verkat så fjärran som i The End.