En grupp är en sammanslutning som av någon anledning hör ihop. En konstnärsgrupp kan bindas samman av estetiska preferenser, tid, geografi och en mängd andra faktorer, varav flertalet bestäms av den vinkel man som utomstående betraktare applicerar. I sommarutställningen Vänskapsband har Uppsala konstmuseum, och intendenten Ann-Christine Fogelberg, tagit fasta på det ovanstående och presenterar genom ett antal olika konstnärsgrupperingar lite mer än ett sekel av lokal konsthistoria. I fyra salar lotsas betraktaren från Bruno Liljefors sena 1800-tal till Hakas samtid.
Den breda ingången kunde vara ett problem, åtminstone om man förväntar sig några slutsatser om begreppet konstnärsgrupp. Men om man nöjer sig med konstaterandet att grupper kommer och går, och kan vara sammanbundna av ett otal orsaker erbjuder utställningen en fin sammanfattning av Uppsalas, inte alltid högintensiva men trots allt ständigt levande, konstliv.
En utställning som samlar en rad av Uppsalas mest färgstarka och kändaste konstnärsnamn för också en kamp mot betraktarens egen bild av vilka namn och, kanske framför allt, vilka verk som presenterar den bästa helheten. Till exempel skulle jag personligen se mer av den nyss bortgångne Sten Eklund, som dyker upp med en av sina ikoniska glasmålningar som en representant för ”Den unga generationen” på 60-talet, och av samtidsnamnen skulle jag också gärna byta ut en rad verk. Men det är kanske överkurs, och på det stora hela serveras en fin överblick.
Från kretsen kring Bruno Liljefors bjuds vi nidbilden av Uppsalakonst, det vill säga slätten och staden i ett ganska romantiskt dis. Men också här finns det uppenbara poänger. Gusten Widerbäcks kärleksfulla horisontlinje bär exempelvis själva förklaringen till varför slätten har blivit ett så populärt och nött motiv. Och både i Olof Thunmans och Manne Ihrans stadsvyer anar man vagt den moderna staden komma krypande.
Och visst kom moderniteten. I nästa rum når vi modernisterna som bland annat representeras av Harald Marksons snälla 40-talsmåleri och Gustaf Fängströms sprakande informella 60-talsverk, de senare utgör alltid ett upplyftande möte.
Just 60-talet innebär många höjdpunkter i Uppsalas konstliv, och den radikala gruppen kring C Göran Karlsson och Sten Eklund presterade ett arbete som till stora delar har behållit sin fräschör. De två nämndas intellektuella utforskande av farkoster och maskiner bär en paradoxal tidlöshet med ett uttryck som lätt placeras i tid och ett nyfiket anslag som är snarlik det mesta av det bästa i den moderna konsthistorien. Vid sidan av de radikala visas också verk av medlemmar från Ateljéföreningen Blomgatan 9, där Joaquin Rosells stora Urklippsmänniskan är en av flera trevliga bekantskaper.
Och så samtiden – som förstås är lite svårare att ringa in än det förflutna. Förutom verk av Hakas fem medlemmar visas installationen Händelser i kök, ett interaktivt verk av Ragnhild Brodow, Annica Danielsson Almén, Gudrun Westerlund, Kristina Jansson och Eva Källander, som tillsammans utgör gruppen K5. På ett långbord får besökaren lyfta ett antal kupor för att ta del av ett gytter tankar kring köket som hemmets hjärta. Det brokiga smörgåsbordet rymmer både Israel-Palestina-konflikten och små, men inte nödvändigtvis lättare, familjescener och gör dessutom en sväng via djurhållning och otäcka tillsatser.
Fyra snabba salar. 120 år av Uppsalakonst. Vänskapsband är ingen ögonbrynshöjare, men väl en bildande överblick.