Det så kallade hedersvåld som dödade Fadime Sahindal livnär sig på samma misogyna kvinnohat som fyller kvinnliga debattörers mejlkorgar med hot om våldtäkt och mord. Det är också samma mekanismer som gör att den svenska genusdebatten och den åtminstone på ytan förhållandevis enhetliga strävan efter ökad jämställdhet som finns i svensk politik väcker ett sådant raseri i danska medier.
Sverige är långt ifrån jämställt, mål som lika lön för lika arbete, delat föräldraskap, lika mycket plats i skolundervisningen och i stort sett alla andra fortsätter att vara långt ifrån uppfyllda, men att frågorna fortsätter att finnas på agendan, i och för sig långt ner i prioriteringsordningen, räcker för att mörkermän i och utanför landet ska skrika fundamentalism och manshat. Jag är full av beundran inför Nina Björk som – i förra veckans skärmytsling i DN – orkar bemöda sig om att bemöta den danska antropologen Dennis Nørmarks förryckta bild av svensk feminism på ett så sansat och pedagogiskt sätt och ännu en gång förklara att det i grund och botten handlar om att hitta ett sätt att bemöta människor utan att på förhand ha bestämt vilka kvaliteter de har.
Av det ovanstående lär vi oss tre saker som är intressanta i sammanhanget. För det första: Det är väldigt glädjande att Uppsala har fått ett offentligt konstverk som hedrar Fadime Sahindals minne. Med Hanna Belings skulptur har Fadimes plats, i korsningen Bangårdsgatan/Östra Ågatan, blivit komplett och känns verkligen som en välanvänd yta i vårt gemensamma offentliga rum. För det andra: Att en far, som Fadime Sahindals pappa, mördar sitt barn för att hon står upp för sin rätt att själv få bestämma över sitt liv är självfallet en extrem händelse, en ytterlighet. Men allt patriarkalt våld sitter ihop och den symbol som Fadime Sahindal inte ville bli, men blev, är lika giltig för alla människor, oberoende om man har kurdisk bakgrund eller inte. Och för det tredje: Eftersom Fadimes tragiska historia berör på ett allmänmänskligt plan var det möjligen ett misstag att inte, som Hanna Beling avsåg, knyta skulpturen närmare henne.
Men det vi har fått är inte dåligt. Hanna Belings trädformade skulptur besitter en dramatik som trotsar den förhållandevis försiktiga storleken. Skulpturen mäter visserligen drygt två meter, men den stadiga sockeln av grå granit står för en dryg femtedel av höjden. Trädets yta visar tydligt att modellen som bronsavgjutningen bygger på är frammodellerad i tjocka lager av gasbinda, och den lindade ytan ger ett dubbelt tilltal som på samma gång ger skulpturen ett uråldrigt intryck och en svag känsla av lappad brottyta, vilket ju på sätt och vis är vad minnesmärket handlar om ur ett samhällsperspektiv.
Trädets grenar bär guldfrukter och spretar åt olika håll, även om skulpturen har en tydlig framsida som är vänd inåt mot den lilla parken på Fadimes plats och på det sättet inte är en klassisk rundskulptur som fungerar lika bra från alla håll. På framsidan sitter också en guldinramad spegel där betraktaren kan bli en del av verket. De knotiga grenarna slingrar sig som ormar kring ett Medusa-huvud och den speglande kan se sig själv i en symbol som ska jaga ondskan på flykten, vilket förstås är en tydlig hint om att det strukturella våld som drabbade Fadime Sahindal är ett gemensamt ansvar och ett problem som vi måste lösa tillsammans. Det fruktbärande grenverket agerar så klart också som ett livets och kunskapens träd, i all sin motstävliga karghet påminner verket kanske mest om en martall vars skevande existens på ett underlag som inte medger näring blir ett uttryck av kompromisslös livsvilja.
Där spegeln hänger hade alltså Hanna Beling ursprungligen föreställt sig Fadimes anlete. Generellt är det oftast en dålig idé att knyta offentliga konstverk så bokstavligt till den person de hedrar, men i det här specifika fallet hade det varit befogat. Dels för att än mer bokstavligt ge den faktiska människan bakom berättelsen den konkreta plats i samhället som berövades henne, och dels för att en av konstnären Hanna Belings största styrkor är att modellera just ansikten. Se bara på Margaretha Krook utanför Dramaten och på Astrid Lindgren-statyn i Vimmerby.
Det är egentligen inte ett problem som överskuggar helhetsintrycket i någon större utsträckning, men jag har en gnagande känsla av att skulpturen kunde ha blivit snäppet vassare än den är.