Den bildintresserade har goda chanser att hitta ett uttryck som passar den egna smaken just nu. En runda bland Uppsalas gallerier bjuder på ett rikt, och hyfsat brett, urval av föreställande måleri med inslag av andra tekniker.
På Galleri Diana kan man just nu stifta bekantskap med Malmökonstnären Tor Hedendahl som arbetar i en kraftigt pop-influerad blandteknik som förenar fotografi, tryck och måleri. Serier, gatukonst och en mild men alvarlig samhällskritik är inslaget i en lätthanterlig förpackning som, trots ett visst patos, tar det mesta med en klackspark. Ibland är de photoshoppade bakgrunderna en smula överbearbetade för min smak, men när Tor Hedendahls bilder fungerar som bäst svänger det ordentligt. Överlag kunde man säga att de mest Roy Lichtenstein-påverkade bilderna känns mindre angelägna än de som hämtat intryck från gatans schablonmåleri.
En fotobaserad bakgrund som visar en mur har, för att nämna ett fint exempel, fått besök av en schablonmålad, svartvit kvinnogestalt och två gäss som tillsammans ser en mer färgglad figur försvinna ut ur bilden och känns som en rolig lek med olika uttryck och rum. Schablongestalten som i verkligheten skulle befinna sig på muren är här placerad framför, vilket i all enkelhet ger en snygg (och dessutom estetiskt fungerande) knorr. Sammanfattningsvis är det, trots en viss ojämnhet, alltid roligt att se bilder som har kul.
Ett lika berättande måleri finns att beskåda på Galleri D12, där Jan Albert Carlsson visar en rad figursäkra bilder som i ljusa färger fokuserar på ett slags symboliska startblock – det vill säga de stunder innan något av betydelse ska inträffa. Foajéer, väntrum, hotellbarer, loppmarknader och hemmiljöer binds samman av en känsla av att något, vi får sällan veta vad, är å färde. Skira lager av akrylfärg, skickligt tecknade byggnader och möbler, välbalanserade inslag av text och gestalter som går från knappt skönjbara konturer till kraftiga siluetter.
Ibland dyker en inklistrad tapet upp i bakgrunden på ett sätt som gör att man nästan får för sig att Gunilla Bergström är en förebild och att Jan Albert Carlsson vill göra ett slags Alfons Åberg för vuxna. De välinredda, väldigt cineastiska rummen skulle också kunna vara frukten av en skicklig scenografs arbete. Vi ser en scen och fylls av förväntan. Vi har sett mycket av den här typen av måleri det senaste decenniet, men det är svårt att tröttna. I synnerhet om det är så välbalanserat som Jan Albert Carlssons.
Om man inte, som jag måste säga att jag gör, går i gång på den akuta samtidskänslan i Jan Albert Carlssons måleri och möjligen är sugen på ett mer klassiskt orienterat och drömmande landskapsmåleri är Michel Östlunds utställning Skagen och Toscana, på Galleri 1, ett bra alternativ. Michel östlunds visar några stora, djupverkande oljemålningar där betraktaren kan försjunka i laverade fält av landskapsintryck, och dessutom några mindre, mer detaljerade studier och några grafiska blad.
De stora målningarna fängslar, trots att de har vissa problem med det trånga utrymmet. En stor och en mindre version av Skagen reducerad till två fält, det ena vittskimrande och det andra rött, bägge med väldigt många underliggande nyanser, skulle egentligen ensamma kunna utgöra en fin utställning. De drömska bilderna är förvisso svårt romantiserande, men det är lätt att förstå varför. Och Michel Östlund behärskar verkligen genren.