Bildkonst och film är två begrepp som är omöjliga att separera. Den rörliga bilden, som trots allt inte har mer än ett drygt sekel på nacken, utövade tämligen omedelbart en stor lockelse för människor som arbetade med bild. Filmen har, i jämförelse med fotografiet som länge betraktades med en viss misstro, egentligen alltid befunnit sig i en konfliktfri relation med konstvärlden. De senaste decennierna har, förstås i enighet med den tekniska utveckling som har gjort filmen till ett ekonomiskt sett sanslöst tillgängligt medium, har fördjupat relationen och få bortom retrogardistiska extremistkretsar ser någon anledning att betrakta den rörliga bilden som någonting annat än ett medium på samma villkor som en tub oljefärg.
Men mediets popularitet, eller kanske snarare synlighet, går såklart i cykler. På 90-talet dominerade filmkonstverken de flesta stora utställningar och en viss mättnadskänsla infann sig. Nu, efter ett något mindre rörligt decennium, är filmen på väg tillbaka med full kraft. Det är i varje fall tesen bakom Bonniers konsthalls vårsatsning Resan till månen, som är en ambitiös och bred undersökning av relationen mellan bild- och filmkonst. Att öppningen sammanfaller med en stor presentation av den finska videokonstens mest kända namn, Eija-Liisa Ahtila, på Moderna museet är ingen tillfällighet och bekräftar aktualiteten – även om man förstås bör komma ihåg att ett löst hållet samarbete mellan två betydande institutioner lätt kan ge sken av en större trend eller rörelse på en så begränsad yta som den svenska konstscenen.
Resan till månen tar ett intellektuellt avstamp i faktumet är film, i fysisk form, nästan inte längre finns. Det digitala genombrottet innebär här en demokratisering, alla (i vår i-landskontext) kan göra film, och rimligen kommer detta att få stora konsekvenser i samtidskonsten. Den mer rumsliga utgångspunkten blir däremot nästan det motsatta, och tar fasta på att film och konst i kombination inte nödvändigtvis måste innebära videoinstallationer som betraktaren bänkar sig framför. Film och konst är inte en bioupplevelse placerad i en utställningshall, utan kan lika gärna innebära ett fysiskt faktum som man rör sig kring och konsumerar som vilken skulptur som helst. Den pedagogiska bredden manifesteras kanske tydligast i den italienska konstnären Rosa Barbas stora runda skulptur Stage Archive, som ser ut som en gigantisk filmrulle eller möjligen en skiva av en jetmotor. Verket är en tribut till den snart försvunna 35-millimetersfilmen och i den stora cirkeln rasslar bildlösa filmremsor omkring som likmaskarna på en massakrerad statist i valfri hårdkokt deckare. Barbas verk belyser en förändring i färde, och pekar samtidigt på det komplexa maskineri som omger de filmrutor vi så lättvindigt intar från vår utanförstående position. Ett slags väldigt bokstavlig ”behind the scenes” om man så vill.
Ett fysiskt anslående möte är också videokonstlegenden Douglas Gordons Pretty much every video and film work from about 1992 until now, som på 84 tjocktvapparater visar alla Gordons videoverk på samma gång. Bara att se hans nästan klassiska version av Hitchcocks Psycho tar ett dygn och den som vill närstudera rubbet får nog häcka på konsthallen i stort sett hela utställningsperioden. Ett filmverk kan också utgöra en detalj i en rumslig installation, som i Ryan Trecartin och Lizzie Fitch skulpturala teater Common Shore, som fyllt ett kaotiskt rum med soffor, klätterställningar och annat bråte som förkroppsligar deras flimrande, uppskruvat skrikiga och dokusåpainfluerade filmer. Ett mer traditionellt filmiskt berättande använder Lindsay Seers i sin autofiktiva kvasidokumentär Extramission 6 (black Maria) som med en ton av illa dold sensationslystnad berättar om konstnären ”Lindsay Seers” som inte talade förrän hon var åtta år gammal och i sorgen över ett förlorat fotografiskt minne identifierar sig med, och försöker bli, en filmkamera. Filmen visas i en replika av Thomas Edisons kinematografstudio Black Mariah, och helheten är hyfsat fängslande. Det är också det singaporianska stjärnskottet Ming Wongs Persona performa, där han med hjälp av 24 skådespelare som alla får inta Liv Ullmans ikoniska roll tolkar Bergmans klassiker.
Utställningens största utropstecken är dock Marco Brambillas fläskiga Evolution (Megaplex), en treminutersloop som kräver 3D-glasögon och raskt sammanfattar mänskligheten genom ett kollage där klipp från 400 storfilmer myllrar om varandra över skärmen. Verket är i första hand en teknisk bedrift, men bildar en naturlig resonansbotten till de små historiska fotnoter (tidig videokonst, en Chaplinrulle, Georges Méliès stumfilm som bidragit med utställningstiteln och så vidare) som finns utsprida i utställningen. Och ibland är det skönt att stoppa i sig en visuell flottyrmunk med sylt, socker, neonfärgad glasyr, chokladströssel och sådana där små silverkulor som går att äta, och kanske en extra marsipanros, längt upp. Näringsinnehållet är kanske inte det bästa, men för en stund leviterar man sockerhög.