När Uppsalakonstnären Agneta Forslund visade en serie oljemålningar på galleri Strömbom i höstas så kändes det tydligt att hennes konstnärskap befann sig i en period av stark utveckling. När Uppsala konstmuseum tidigare under våren använde målningen Samband som en av tre utgångspunkter till en djupdykning i de egna samlingarna i utställningen Spår och tendenser bekräftades känslan. Förväntningarna inför den pågående Från en dag till en annan var därför högt ställda, vilket inte nödvändigtvis är något odelat positivt. Faktum är att förväntningarna är så höga att jag är ganska säker på att bli åtminstone relativt besviken. Lyckligtvis har jag fel.
Agneta Forslund arbetar alltjämt med fokus på plats och känsla. En vag känsla av glidande medvetande i kombination med vy, miljö eller objekt vill peka på något diffust som är svårt att tydligt beskriva, men som de allra flesta kan identifiera. Ofta är den eviga kollisionen mellan natur och kultur en utgångspunkt, men subtilt eller försiktigt tolkad, till exempel som en parkbänk och ett buskage. Människans möte med naturen, skulle man kanske kunna sammanfatta, måste inte innebära en frontalkrock med det vilda utan kan lika gärna handla om att allt som växer har en tendens att trotsa den domesticering varje mänskligt ingrepp faktiskt representerar.
Från en dag till en annan innehåller endast tre verk, två stora oljemålningar och en mindre teckning. Antalet är föredömligt anpassat till det lilla och svårhängda galleriet, och de tre bilderna har, och tar, en rimlig chans att kommunicera med varandra och bilda en helhet som fungerar.
Blyertsteckningen Kratta grus skulle kunna vara en illustration av dilemmat natur och kultur. Som titeln anger visar den enkla bilden en människa som krattar grus. Vi ser gestalten bakifrån mot en sned horisontlinje som upprepas i ett antal streck som är skapade av krattan personen håller i sina händer. Teckningen är på intet sätt spektakulär utan speglar snarare den kontemplation som den krattande eventuellt upplever vid utförandet av sitt stillsamma värv. Att kratta grus är ett mjukt Sisyfosarbete som ständigt måste göras om. Ett enda steg, och de raka raderna är historia.
Att strävsamt och oförtrutet försöka tvinga miljontals små stenar att ligga i räta rader speglar naturligtvis alla ingrepp människan gör i det omgivande. På sikt vinner alltid det vilda. Och det är också vad Agneta Forslund visar i landskapsmålningen BN 01, som visar en aggressiv, eller i varje fall fullständigt osentimental, urskog som har slutit sig kring ruinerna av ett hus eller ett skjul. Det vittrande monumentet över människans närvaro är centralt placerat, men inte en viktigare del av bilden än de bergknallar och stormdrabbade träd som omger den. Lämningen ger nästan ett surrealistiskt intryck i miljön, men faktum är att man inte behöver leta särskilt länge för att hitta något liknande i valfri skog – en vardaglig anomali som för övrigt också ger en bra bild av de motiv Forslund föredrar.
Utställningens tredje verk, BM 01, visar kampen från ett annat håll. En tung modernistisk byggnad vräker sig på en klippavsats och riskerar eventuellt att falla över kanten. De raka vita linjerna intar kompromisslöst sin miljö, vilket också gäller målningen som är en diptyk vars ena sida befinner sig i rät vinkel till den andra med påföljden att verket måste (eller vill) hänga i ett hörn. Husets stora fönster är mörka och avslöjar inte om byggnaden är bebodd. Vi vet inte om naturens återerövring har inletts, men osäkerheten låter oss i vilket fall som helst känna dess verkan. Det är inte kampen som är föremålet för begrundan i Agneta Forslunds konst, utan mer de föraningar och latenta stämningar som flyter omkring i medvetandets bakvatten när man konfronteras med en bild, ungefär som när tungan plötsligt fångar en flaga kork när man dricker vin, om den ganska anskrämliga medelklassmetaforen ursäktas.