Uppsalas konstliv har på allvar kommit i gång efter sommarvilan och en gallerirunda bjuder på ett otal varianter av den mest traditionella tekniken av dem alla, nämligen måleriet.
På Mollbrinks konsthandel har man dessutom inriktat sig på en lika klassisk motivsfär. Utställningen Nudes är en lättklädd djupdykning som börjar i Tobias Sergels mustiga rödkrita från 1700-talet, som visar en svällande muskulös Pan, och slutar i David LaChapelles samtida fotografi där skådespelaren Angelina Jolie poserar med vita trosor och vit häst.
Nakenstudier är ingen enkel genre. Dels för att den allt som oftast, också i samtida tappning, förmedlar en patriarkal blick som intressantare konst gör sitt bästa för att ifrågasätta. Dels för att motivet sällan blir mer än just ett motiv - den nakna kroppen har en tendens att stå i vägen för sig själv, skulle man kanske kunna säga. Utställningen spretar rätt betänkligt och konstaterar faktum snarare än problematiserar. Å andra sidan är det rätt kul att se vulgära pikaresker sida vid sida med Eugen Janssons gravallvarliga modellstudier.
Rent tekniskt utmärker sig superrealisterna Ralf Artz och Uppsalamålaren Krassimir Kolev på Nudes, vilket leder flanören vidare till Galleri Diana på Sysslomansgatan, där den lika drivna fotorealisten Linnea Strid ger prov på ett väldigt skickligt måleri.
Också här är intrycket en aning kluvet. Några målningar ger mest intryck av att vilja visa konstnärens imponerande hantverkskunnande, men här finns också en genuin vilja att berätta något mer.
Vattendroppar, godispapper, porträtt och djurbilder blir lite mycket.
En snävare utställning med Linnea Strid kan bli hur bra som helst.
En nästan diametral motsats hittar man på Galleri Linné, där den egensinniga naivisten Anita Arvidsson Åkerblom visar ett knippe drömska idyller. Stämningsbilder, småstadsbebyggelse i snö och solsken, schackrutiga gardiner, svarta katter och engelsk konfekt. Den som går i gång på anslaget blir inte besviken. Som en liten bonus är dessutom den pågående utställningen inritad som en detalj, eller oväntad metanivå, i en av målningarna.
På Åhuset samsas åtta Uppsalakonstnärer i en redovisande utställning som bygger på sommarens experimentverkstad då Arnold Bunge, Kajsa Gustafsson, Elin Forsell, Birgitta Nordström Wiklund, Ia Jerneborg, Shaheena Akhlaque, Eva Murande Grantina och Teymor Zarré turades om att använda byggnaden som offentlig ateljé. Också här drar linjerna åt olika håll, men av förklarliga skäl. Det som visas är i all enkelhet vad som skapades på platsen. Konceptet är inte mer sammanbindande än så. Någon kreativitet verkar det i vilket fall som helst inte ha rådit brist på, även om utställningen knappast visar de respektive konstnärernas starkaste alster. Roligast i sammanhanget är möjligen Birgitta Nordström Wiklunds gigantiska Bilddagbok i två delar, som resolut har förevigat statistik och några av de besökare som vågade sig in under ateljéperioden. Ett väldigt platsspecifikt verk.
Betydligt lugnare är det tvärs över gården, på Galleri 1, där Eva Hesslow visar en sammanhållen liten utställning som försiktigt gör bruk av de små och svåra rummen. Enkla penselteckningar influerade av asiatisk konst som visar rönnkvistar och andra blad i ett litet format upptar den största delen av väggytan. De likartade motivens upprepning ger ett återhållsamt och eftertänksamt intryck som övertygar. Ett par reliefer i brons sticker ut och vill vara utställningens nav, men kunde lika gärna vara frånvarande.
Lika sammanhållen, men med ett bredare ärende, är Gudrun Westerlunds utställning på galleri Strömbom. Westerlunds mjuka äggoljetempera söker här, tycker jag, en lite ny inriktning och behandlar livets förgänglighet genom att gripa svårgripbara rum och arkitektoniska detaljer. Dödens ö är exempelvis titeln på en bild som visar en mäktig portal som reser sig ur ett speglande vatten och som gapande rymmer en dunkel trappa som lovar att sluta sig om den som vågar ge sig ut på en vandring. En stor målning som visar en trappa som upptar hela bildytan, sånär som på en liten gestalt som vandrar uppåt, kunde vara en fristående fortsättning. Hela sviten rymmer en melankoli som spelar väldigt bra med de lite jordiga färgerna, som på en gång känns markbundna och svävande. En behaglig och långsam utställning.