"Uppsala kommuns stipendieutställning 2012." Nej, det låter inte särskilt upphetsande. Och vanligtvis brukar utställningen som samlar dem som mottagit kommunens stipendier korrelera rätt så bra med rubriken. Inte för att det brukar saknas kvalitet. Inte alls. De få stipendierna brukar finna värdiga mottagare. Men utställningen har oftast, i varje fall när jag har sett den, känts som en sval och inte särskilt genomtänkt redovisning uppslängd i ett omöjligt hörn i någon kommunal byggnad som gör skäl för namnet.
Årets utställning är möjligen en fingervisning om hur stor skillnad en bättre lokal kan göra, och då är ändå Teatergalleriets gamla rum på Stadsteatern långt ifrån perfekt. Utställningen visar glädjande nog en tematisk tanke, en fin hängning och både färska och fina verk av de deltagande konstnärerna.
Natasha Dahnberg, årets mottagare av det stora arbetsstipendiet, sätter tonen med fyra oljemålningar som tillsammans utgör ett suggestivt självporträtt, där en brudklänning, ärvda textiler och ett porträtt av konstnärens mamma formulerar en personlig stomme som kommer bra mycket närmare än vad en rak avbildning av den egna spegelbilden skulle göra. Textilerna, som i en bild liksom vältrar sig över duken och i en annan är vikta till blommor, visar Natasha Dahnbergs skicklighet som målare. Och det utforskande anslaget, och ett bra användande av de "pixlar" som konstnären så ofta har återvänt till, hindrar den tekniska briljansen från att ta över.
Helena Laukkanen visar också några verk som bär hennes tydliga signatur, men som ändå är ett kliv framåt. Cover och Cover me är titlarna på två utskurna blyerts- och akrylverk på mdf som visar stickade tröjor, den ena i helfigur och den andra i en skrynklig hög.
Laukkanen har använt tekniken många gånger förut, och börjar snart, med en allt större självsäkerhet i bilderna, ha material för att skapa personliga mytologier av Jan Håfströmska mått. Tre akvareller som smakar på samma motiv utan att begränsa sig till det föreställande förstärker helheten. Tyg och plagg konstituerar personlighet. Eller är det kanske tvärt om?
Ett ännu direktare självporträtt visar Anders Rönnlund i den korta videoloopen Min döde far lär mig knyta en slips, där konstnären sitter orörlig på en stol med en oknuten slips i händerna. En på en gång allvarlig och slapstickartad reflexion över tidens orubbliga gång. Och dessutom ett ovanligt tydligt och lättolkat verk för att komma från Rönnlind. Videon, som projiceras från ett stativ som står väldigt nära bildytan, skapar ett intensivt litet rum av sorg.
Gunnar Stalands blyertsteckningar befinner sig längre ifrån temat. Men de många upprepande landskapen, ett par monumentala och andra i serieform, tar ton av rummets helhet och den öde vildmarken blir en spegling av en sammanbiten men hoppfullt seende livsvandring.
Uppsala kommuns stipendieutställning 2012 är en glad överraskning.
Nästa år föreslår jag att man kompletterar med en spännande utställningstitel.