Genomskinligt när det är som bäst

Årets Kaleido-stipendiat, den tyska glaskonstnären Anna Mlasowsky, presenterar en utställning som riktar sig både till dem som gillar glas och de som vanligen ryggar tillbaka inför materialet. I en rad kongenialt enkla verk undersöker Mlasowsky sitt material och visar varför hon har all potential att vara ett framtidsnamn i sin genre.

Att vara en materialbaserad konstnär är inte bara att vara en förvaltare av en tradition, utan innebär också en skyldighet att verkligen känna och utmana materialet ifråga. Projektet Hand-Made, som här består av tre frostigt böljande glasobjekt och en video, är en utmärkt illustration av Malsowskys sätt att förhålla sig. Att arbeta med glas är i allmänhet att acceptera att man under en stor del av den heta arbetsprocessen befinner sig på ett tryggt avstånd från glasmassan. Men det behövs inte mer än ett par riktigt rejäla handskar för att utmana denna sanning. I videon ser vi Mlasowsky bearbeta en varm glasskiva och objekten som vilar på podier framför skärmen blir i ett slag konkreta vittnesmål, dels över ett taktilt möte och dels över en inställning som går ut på att ifrågasätta invanda föreställningar.

Några blanka blad, X-Ray, visar glas som scannats och därmed berövats sin tredimensionalitet. Ljusdagrarna som markerar form blir på den platta ytan en illustration av sin egen funktion. En ljusbox som bär några genomskinliga glaskroppar gör ungefär samma sak, men från ett annat håll. Tension, som verket heter, består också av ett par glasögon, vars linser tillåter betraktaren att se olika mönster i glasklumparna - ett resultat av att två oförenliga glassorter har blandats. Glasets spänning, och kontrollen av denna, är en djupt integrerad del av hantverket bakom alla föremål av glas, men vanligen osynlig för den vanliga konsumenten. Mlasowsky tar en känslighet som kunde beskrivas som materialets Akilleshäl och gör den till en huvudsak.
Tre stora trådrullar fyllda med tunt glas, och en video som visar hur en gammal spinnrock tjänstgör för ändamålet, blir ett sammanvävande av den egna familjehistorien och det hantverk som ska utgöra framtiden. Spinnrocken är konstnärens farmors, och var under andra världskriget ett redskap som möjliggjorde försörjning. Efter några decennier som musealt vindsbråte rehabiliterar Mlasowsky redskapet och binder samman sin egen konst med farmoderns textil.
Materialet utgör alltid förutsättningarna. Men vi ska inte göra misstaget att tro att vi känner dem.