Grafik utan närkamp

På något vis hade jag inbillat mig att den egenartade serieskaparen Kolbeinn Karlsson skulle gå i närkamp med Uppsala konstmuseums samlingar när hans svårt symboltyngda, vagt surrealistiska och mycket roliga serier tog plats i Slottet. Det verkar emellertid handla om ett missförstånd och Kolbeinn Karlsson utställningen står helt enkelt som en pendang till en samtidig utställning som fokuserar på grafiska serier ur museisamlingen.

Beröringspunkterna finns förstås. Serieformen med flera bilder i en sammanhållen kedja är en, och med lite god vilja speglar serierna ur samlingen tematiskt en eller flera aspekter som återfinns hos Kolbeinn Karlsson. Jacob Dahlgrens Träd 1-16, visar exempelvis precis vad titeln avslöjar i en stil som hämtat formen från uråldriga dataspel i kombination med högmodernistiska linjer, och kunde vara ett svar på den förortsnära vildmark som ofta är spelplan i Karlssons serier.

Precis som Marko Lampisuos magnifika Kulturlandskap, som i tio heliogravyrer steg för steg låter en välmående grön skog bli ett ruinerat landskap i svartvitt. Men dialogen mellan de bägge utställningarna förblir indirekt, vilket är lite synd. En närkamp kunde ha fått taket att lyfta. Jag hade gärna sett att Kolbeinn Karlssons lurviga Ewoker hade klivit in i Sten Eklinds öde land i de klassiska Kullahus-etsningarna, eller sett deras uppluckrade genuskod bilda kedja med den vagt subversiva tendensen i Klara Kristalovas magnifika vardagsbilder Var Dag.

Men det handlar ändå om två trevliga utställningar. Uppsala konstmuseum har faktiskt en fin grafiksamling, och i det där nya, större museet vi drömmer om kunde den säkerligen komma till en fruktbar användning lite oftare.

Kolbeinn Karlsson visas i en fin helhet där hela rummet, i svart och rött, har blivit en del av hans landskap. På ett podium i mitten av rummet vilar två dockor i en iscensättning från det nya (väldigt lokalt förankrade) projektet Skyddsrummet, och på väggarna hänger utdrag ur serierna och en skärm som visar två kortfilmer som är baserade på samma material. Det fascinerande med Kolbeinn Karlsson är hur hans verk, trots en grafisk direkthet, värjer sig från att definieras. Hans postapokalyptiska, men ganska vardagliga, smurfvärld är ett plockepinn av referenser och på samma gång väldigt självständig. Dessutom verkar han stadd i en positiv utveckling och har hittills blivit bättre i varje nytt projekt.