Sigtuna kommun satsar på kulturen. Det är mycket glädjande. Den politiska välviljan bygger på en ökad gentrifiering och en vilja att välta klassbarriären som har funnits mellan kommunens två huvudfästen, Sigtuna och Märsta. Och effekterna lär inte utebli. Märsta centrum blir onekligen en ny plats med det nybyggda biblioteket, som på sin tredje våning rymmer Konsthall Märsta, och en kommande kulturskola som nya blickfång mitt i de boendes naturliga rörelsemönster.
Den förhållandevis lilla konsthallen huserar alltså högst upp i Fokus arkitekturs triangelformade trappstegshus – en mild skapelse där visionen har stötts mot budget och funktion. Konsthallen är kommunens första rum som är utformat för att visa konst och min första tanke när jag stiger in i den nya lokalen är att den inte är särskilt lätthängd. Rummen har ingen vidare rymd, följer hela byggnadens tårtbitsform och har en lång böjd vägg som varken är arkitektoniskt slående eller underlättar utställningspresentation. Men fördelarna överskuggar med lätthet alla brister. Konsthall Märsta fyller ett viktigt hål i utbudet, kommer att bedriva en entréfri verksamhet och ligger där människor rör sig. Via en vinterträdgård kommer dessutom den nya kulturskolan att ha en egen ingång till konsthallen. Rummen är som sagt inte enkla, men inte svårare än att de erbjuder en hyfsad flexibilitet och enkelt kan varieras med tillfälliga väggar. Satsningen uppvisar något som i kommunala satsningar inte är alldeles vanligt, nämligen en vilja att låta kommuninvånarna möta konst som sträcker sig längre än till en vacker avsiktsförklaring. Det är bara att gratulera.
Att den populära och välrenommerade Maria Miesenberger är konsthallens första utställare är också lovande. Med sitt fotoprojekt ”Sverige/Schweden”, där utsuddade gestalter på egna familjefoton gjorde en allmänmänsklig utsaga om tidens gång, blev Miesenberger om inte folkkär så åtminstone väldigt uppskattad. Och med sina ofta androgyna och vagt stiliserade människoskulpturer i naturlig storlek har konstnären visat sig fungera i en rad väldigt olika sammanhang. Miesenberger är lätt att se men inte lättviktig. En utmärkt introduktör.
Det är också tydligt att konstnären med utställningen ”Rörelse och reflektion “har ansträngt sig för att hitta ett pedagogiskt tilltal. Fyra svartpatinerade bronsskulpturer, alla med titeln ”Stilla rörelse”, utgör utställningens självklara nav. Gestalterna är inneslutna i sig själva, står lutade mot en vägg, klättrar på en pelare och balanserar på en stor metallbalk. De förkroppsligar ett slags tonår och är svåra, bokstavligt – man måste böja sig och nästan krypa under den stora balken, att komma nära. På väggen bakom dem hänger en abstrakt relief, vars möster också återfinns på skulpturernas yta och är hämtat från ögonnerven. Skulpturerna iakttar med hela kroppen.
I en annan avdelning visar Miesenberger några glasskulpturer, som gör sitt bästa för att fly materialets förförelse men bara delvis lyckas. Och parallellt med de tjusande glaskropparna en serie högblanka former som påminner om nallar. En blinkning till de snuttefiltar som vuxna snarare ersätter med nya saker än lämnar. Att det går att se sin egen förvrängda spegelbild i gosedjuren är naturligtvis en poäng.
I ett anslutande rum, konsthallens black box, har Miesenberger dessutom samarbetat med scenografen Johan Killgren och presenterar en rad olika speglingseffekter. En pedagogisk förlängning av konsten. Helheten är en fin inkastare som garanterat kommer att skapa några nya betraktare.