Det är ganska få som kan avbilda författare och andra starka konstnärstemperament på ett sätt som både fångar briljansen i den avbildade och har ett konstnärligt egenvärde. De flesta försök, också av skickliga och etablerade konstnärer, slutar i blind och stum idoldyrkan. Eller också i motsatsen – en utsaga där bildkonstnärens ego helt har undanträngt den avbildade. Carl Köhler (1919-2006) hör till dem som behärskar genren.
Carl Köhler ställer sig också till den ganska stora grupp konstnärer som aldrig fick den uppskattning de förtjänade. Men de senaste åren, efter konstnärens död, har det börjat röra på sig. Dels för att Carl Köhlers klassiska modernism har en hel del att säga till samtida betraktare, dels för att sonen Henry arbetar hårt och målmedvetet för att lyfta faderns namn ur skuggorna.
På Hotell Gillet i Uppsala visas just nu en liten men ganska representativ utställning där de 19 utställda verken inte minst belyser hur många uttryck Köhler behärskade. Några oljor visar att såväl rörelse som rum var ämnen Köhler klarade av, men den stora behållningen – och utställningens fokus – är hans färdighet som porträttkonstnär.
Förmodligen fungerar Carl Köhlers konstnärsporträtt så bra just för att han arbetade med så skiftande uttryck. Ämnet får bestämma tekniken. Således blir Lars Ahlin ett anlete som på en gång skirt och kraftfullt avtecknar sig som en kontur i en nästan monokrom vit oljemålning med mycket djup, Samuel Beckets mångtydighet blir några distinkt utförda pennteckningar som förenas i ett collage, den store experimentören Joseph Beuys blir en slagkraftig linje och Johann Sebastian Bach blir ett emballage där gulnande notblad, vild formlek och anlete bildar en harmonisk helhet.
Varje bild, också de enklaste, tycks bestå av många aspekter, vilket givetvis är avgörande när det handlar om porträtt. Människor, också ikoner som har skrivit, tonsatt eller forskat sig in i världshistorien, kan inte gestaltas som endimensionella. Eller det kan de så klart, men då blir avbildningen platt, tråkig och tyst. Hos Köhler finns hela tiden en röst som vill se och beskriva lite från sidan av, inte bara framifrån.
Sedan kan man tillägga att det kanske hade varit bättre att enbart fokusera på porträtten, eller åtminstone visa mer av Köhlers andra sidor – som man nu trots allt bara anar. Samt att Hotell Gillets konferensavdelning knappast är en ideal utställningsyta. Men för den som inte träffat Carl Köhler tidigare väntar i vilket fall som helst ett stimulerande möte. Inte bara med konstnären själv, utan också med dem han har porträtterat.