Hänförande Mårtensson på Färgfabriken

En repad billack kan betyda så mycket. Att ta en nyckel och rispa till när man passerar en vräkig vagn i glänsande metallic kan vara ett pojkstreck, en missriktad protesthandling, en förföljelseakt, ett hot och en rättshaveristisk poäng. Det kan också vara ett misstag, en krossad dröm eller en krass insikt om att de mål man har satt upp är egenvärden som har visat sig sakna förankring i det jag man har blivit.

Årets Beckerstipendiat Per Mårtensson förstår precis vad en liten repa kan betyda, och ett av de fyra projekt han visar i sin stipendiatutställning på Färgfabriken består av diptyker i glänsande billack, monokroma så när som på en rejäl skråma. Färg, upplyser oss färgtillverkarstipendiaten, kan berätta väldigt mycket. De glänsande ytorna i Two-timing, som billacksverken heter, kunde också illustrera essensen av en dröm om rockmusik, och kanske till och med ta samtalet vidare och berätta att den gnistrande gitarrbaserade rockmusiken har blivit medelålders och klättrat upp på förnäma galleriväggar. I den kontexten blir Two-timing en museal rest av ett uppror som inte längre finns, eller i varje fall et kallt konstaterande om att det rebelliska inte satt i ytskiktet i alla fall. Och därifrån är steget till den vräkiga bilen som ett substitut för personlighet inte långt. En elegant cirkel.

Väggar och andra ytor som vi applicerar på är centrala för Per Mårtensson. I serien Versions porträtterar han gallerirum, vita tomma väggar och en och annan dörröppning, och skapar med allvarlig min en lekfull dialog med all den gestaltade tomhet som den samtida konsthistorien har kanoniserat. Särskilt tydig är hänvisningen såklart till Tom Friedman, en av vårens begivenheter på Magasin 3, som fick något av ett genombrott när han tömde sin ateljé, målade den helvit och presenterade den som ett verk.

Versions och pendangen Camouflage Painting, som visar plexiglas målad i vit väggfärg på en vit vägg, stannar ändå som roliga hänvisningar där Mårtenssons egenart inte riktigt syns. Det gör den däremot i den magnifika, ja, faktiskt, 13 meter långa väggen som är täckt av en serie titellösa målningar som visar vita eller grådaskiga lamellgardiner mot en svart bakgrund. Det kunde ha blivit en randig monumentalmålning, men det blev oändligt mycket mer. På ett plan skildras en sanslöst konkret vardagsverklighet, en tråkig kontorsmiljö, som de flesta kan relatera till. På ett annat syns de drömmar som tonar bort i mörkret utanför kontorsfönstret, instängda av gardinens galler. Och på ett tredje dyker skönheten upp som en liten våg av eskapism att surfa på - de fula fönstren bär uppiggande rytmik, behaglig dimensionalitet, trevliga kontraster och en rad små vertikaler som kan befria vilken tanke som helst.

Hänförande Mårtensson på Färgfabriken

Per Mårtensson rör sig från hänvisning till hänförande, skriver Sebastian Johans som har sett konstnärens stipendiatutställning på Färgfabriken i Stockholm.