Historien om Hilma af Klint är nästan för bra för att vara sann. Att en svensk konstnär som tillhörde den första generationen av kvinnliga elever som släppts in på Konsthögskolan sökte sig mot ett abstrakt bildspråk flera år innan konsthistoriens stora pionjärer, som Wasilly Kandinsky, Kazimir Malevitj och Piet Mondrian, är en svindlande insikt. Av "radikala" generationskamrater som Carl Larsson betraktades af Klint i kraft av sitt kön som oförmögen att skapa något nytt och omdanande, och den omskrivning av konsthistorien som Moderna museet, tillsammans med Hamburger Banhof i Berlin och Museo Picasso i Malaga, initierar i och med den stora utställningen Abstrakt pionjär är en skön långnäsa som sträcker sig tillbaka genom hela det senaste seklet för att landa i ett dynamiskt sekelskifte där Hilma af Klint får de flesta av sina kolleger att framstå som hysteriska konformister. Till och med såriga expressionister som Edvard Munch, som ändå rubbade konstens grundvalar, framstår som väldigt försiktiga radikaler i jämförelse med Hilma af Klint, som inte bara skakade om den måleriska tradition hon arbetade i utan, åtminstone nästan, vände den ryggen.
Det är inte bara patriarkatets fel att Hilma af Klint inte har fått det genomslag hon förtjänar. En bidragande orsak är förstås att hon inte skapade sin banbrytande konst på barrikaderna, utan tvärt om fortsatte att måla och ställa ut arbeten i den naturalistiska och oförargliga stil som hon skolats i. Sina abstrakta arbeten målade hon inte för konstlivet, utan som en följd av ett spiritistiskt och teosofiskt intresse och de fick inte visas för allmänheten förrän 20 år efter henens död. Som teosof ville Hilma af Klint förmedla en andlig dimension, och påvisa en existentiell parallellvärld, som det vanliga ögat inte kunde uppfatta. Genom övningar i automatisk skrift och teckning hittade af Klint fram till sina abstraktioner, och tidvis ansåg hon sig måla som ett medium i direkt förbindelse med ett högre medvetande.
Det är däremot patriarkatets fel att Hilma af Klints stora genombrott uteblev då hennes abstrakta arbeten blev tillgängliga för allmänheten på 1960-talet. Tidens konstelit, som enligt sin självbild levde för att sparka upp stängda dörrar, avfärdade henne som en förvirrad toka som verkade utanför konstens domäner. Det är visserligen lätt att misstänkliggöra den andlighet som ledde Hilma av Klint till det radikala uttrycket, men man bör komma ihåg att en andlig strävan är något hon har gemensamt med många av den abstrakta konstens pionjärer, bland annat de tre som nämnts. Kring det förra sekelskiftet framstod dessutom teosofin som relativt logisk som en följd av vetenskapliga genombrott som avtäckte saker som var osynliga för blotta ögat, röntgen är förstås det mest uppenbara exemplet.
Hur man än vill motivera Hilma af Klints konstnärskap så kvarstår faktum - hon har lämnat efter sig en lång rad målningar som förebådar det avsteg från naturalismen som har varit helt avgörande för 1900-talets konstliv. Det budskap hon eventuellt ville förmedla är egentligen inte relevant i sammanhanget. Hon var inte ensam och inte först, det finns också andra, men hon var före dem som brukar attribueras för normbrottet och hon målade dessutom i en väldig omfattning.
På Moderna museet visas 230 bilder, varav 130 målningar, och utställningen är en vandring genom en hel karriär, även om fokus ligger på de målningar som af Klint skapade från 1906 och ett tiotal år framåt. Det är fantastiskt att se ett konventionellt landskap från 1890-talet och sedan rikta blicken åt ett annat håll och möta bilder som ser ut som rymdskepp i jämförelse. Färger, former och motiv. Allt är nytt. Serien De tio största blir i kraft av sina stora format centrala i helheten och blir med sina pastelliga färger och sina motiv av fria ornament, bokstäver och pseudovetenskapliga former något snudd på skakande. Det blir också serien Parsifal, från 1916, som uppvisar en rad meditationer i akvarell centrerade kring kvadraten som form. En av bilderna nöjer sig med att bestå av en enda gul kvadrat. Den långa serien Svanen, från 1915, utforskar cirkeln och är ytterligare ett utropstecken.
Hilma af Klint ville belysa något som liksom läcker in i vår medvetna tillvaro från en annan dimension, och utställningsarkitekturen är full med glipor och speglar skickligt den strävan efter medveten helhet som var konstnärens mål.
Det är inte nödvändigtvis säkert att Abstrakt pionjär rehabiliterar Hilma af Klints plats i konsthistorien. Det har gjorts försök flera gånger tidigare, men aldrig i den här omfattningen och aldrig med samma målinriktade ambition. Hilma af Klints karriär har egentligen bara börjat.