December månad bjuder på konstutställningar med vitt skilda uttryck. Och kanske är det butikernas allt glittrigt krimskrams som påverkar, men kvaliteten känns dessutom genomgående hög. Kerstin Paulsrud och Louise Olsson driver glashyttan Glascraft i Sävedalen. Tillsammans gör de även den pågående glasutställningen på Galleri Blomqvist-Westman i Ekeby bruk. Här är bruksföremålen i fokus med transparanta glas på hög fot, sparsmakat utformade skålar och vaser som skriker efter ett köksbord att stå på. Olssons små, runda väggobjekt som påminner om vattendroppar som fastnat på den vita färgen är så nära det rent dekorativa vi kommer. Paulsruds vaser brottas mellan att ta sig ur sin funktionella form och kliva in i något annat, i en identitet som materialet själv definierat. Som en Barbapapa-familj står de och myser i olika färger och former. Olsson gör också vaser som även dem tillåter glaset att ta ut svängarna, om än med ett mer avskalat formspråk. Dubbelvaserna består av en (transparant) yttre form med en innerdel (färgad) där glaset blåsts så att materialet tycks droppa ner mot underlaget. Här är två meriterade glasblåsare med bitvis ljuvliga föremål på en utställning som skulle tjäna på att låta lekfullheten i glaset ta än mer plats.
Galleri 1 har fått besök av Kajsa Haglunds objekt i kalkputs. Ett enformigt material kan tyckas, något som Haglunds omgående motbevisar. Genom den olika behandlingen varierar konstverken mellan fossilliknande ytor till marmorartad polish. Kärleken till materialet är där, men vad an formen? Jodå, här finns starka inslag där stor del av det inneboende budskapet tar titlarna till hjälp, ibland så mycket att de står i vägen för egna tolkningar av verken. De humoristiska inslagen, så som i ”Fossiler från 2000-talet” där bland annat en mobiltelefon och en nyckel bevarats som fossiler, går hand i hand med mer sinnestyngda sådana. De små dockarmar som sträcker sig upp under ett brunnslock skapar en klump i magen. Bäst är dock ”Människan är inte där hennes skor är utan där hennes drömmar är”, döpt efter ett citat av Nils Ferlin. De gamla tygskorna står inspärrad, förhindrade från rörelse men fria att lyfta. Trevligt också med blindskriften på verket som bjuder in till kontakt och närhet.
I huset intill hålls årets Julsalong på Å-huset. Birgitta Nordström Wiklunds garninklädda trädgren öppnar upp utställningen och pekar vägen in mot utställningsrummets mitt där Annica Danielsson-Alméns svart-vita kviststilleben hänger över dukat bord. Runt väggarna i rummen hänger verk av medlemmar som Olga Palchevskaya, Eva Murane Grantina och Anette Wixner. Palchevskayas färgkaskader fångar mitt öga med motiv som känns som Alice i Underlandet på syra – helt underbara med andra ord! Grantinas betydligt mer sparsmakade ”Kafé ’Vid den vita rosen’” tar min uppmärksamhet i besittning på ett lika intensivt men betydligt stillsammare vis. De snirkliga strecken med gotiska former är utsökta. Julsalongens allra främsta behållning är dock hängningen. Här lyckas man både ta ut svängarna och låta verken äga sitt utrymme samtidigt som betraktaren tillåts att vila mellan grupperna av konstverk. Materialval, utförande och känslostämningar är väl avvägda på så vis att inget verk ”kvävs” av något annat med mer högljutt uttryck. Detta är en bedrift som gör att även de svagare inslagen bidrar till att lyfta utställningen som helhet.