Hon gör konst av rum

När upphör en fotografisk avbildning av ett rum att vara en avbildning av ett rum, för att i stället bli ett sätt att betrakta rum och ett nedslag i den (antingen långa eller korta) historia där rummet varit både scen och karaktär? Det är väldigt svårt att exakt peka på punkten eller detaljen eller möjligen vinkeln som gör en folktom interiörbild till konst i stället för inredningsfotografi, eller en intressant rumslighet till något mer än arkitekturfotografi. Och ändå är känslan av att stå inför de olika bildkategorierna så paradoxalt tydlig.

Kanske handlar det om blick och intention. Ett fotografi är ju – precis som alla bilder – en förlängd blick där den sekundära betraktaren utgår från samma position som den primära, som också är verkets upphovsperson. Vad, eller kanske snarare hur mycket, som händer framför bilden beror på avsändarens avsikt och förmåga. När det gäller den tyska fotografen Candida Höfer är en bild i vilket fall som helst aldrig bara en stum avbildning, eller en presentation, utan något oändligt mycket större.

Med utställningen Affinities/Affinitäten/Affiniteter på den nya konsthallen Artipelag, en halvtimme söder om Stockholms centrum, presenteras Candida Höfer för första gången i storformat i Sverige. Att Artipelag följer upp sin första, parallellt pågående, utställning med en separatutställning med just Höfer är ett imponerande löfte om var konsthallen vill lägga sin ambitionsnivå. Höfer visas i den gigantiska ”artbox” som fungerar som ett flexibelt utrymme bredvid de mer gängse utställningssalarna. Mitt i det stora mörka rummet, som i övrigt hittills har använts för den specialskrivna opera som ackompanjerade konsthallens öppning, står en vit, nästan labyrintiskt väggkonstruktion som låter besökaren promenera rumt i Candida Höfers långa karriär på ett sätt som påminner om hur Moderna museet visade Lee Lozano häromåret. Det är en mycket effektiv strategi som bit för bit breddar bilden av konstnärskapet och samtidigt tillåter besökaren att njuta av enskilda utropstecken.

Candida Höfers svårartat perfektionistiska bildvärld kompromissar aldrig med utförande och detaljer och formligen vräker frågor över sin betraktare. Förutom ett par äldre bildserier där Höfer följde Tysklands turkiska befolkning består utställningen av de tomma rum som är fotografens kännetecken.

Höfers relation med Stockholm manifesteras i labyrintens inledning, där tre fotografier visar Stadsbibliotekets populära rotunda, en läsesal på Kungliga biblioteket och en tom sal på Naturhistoriska museet. De två förstnämnda utmärker sig genom att faktiskt inkludera människor, och det tredje genom att ringa in en stor del av den estetiskt utforskande blick som har gjort Höfer till ett av de största namnen inom den samtida fotografin. Två högar med staplade stolar, och längst bak i den stora salen ett bord. Mer än så rymmer inte rummet på Naturhistoriska. Lamporna är tända och genom fönstret lyser ett starkt solsken. Det är uppenbart att rummet är fångat i ett mellanrum, både före och efter någonting. Candida Höfers rumsliga andhämtningspaus är ett pågående. Höfers rum är alltid historia och oftast framtid. De är förväntningar, löften, berättelser och drömmar. Det led av betraktande som Höfer låter sin åskådare träda in i är reflekterande och rörligt. Hon överlämnar aldrig färdiga tankepaket utan trycker i stället in betraktaren i en pågående tanke som gör det förvånande enkelt att se utan att stirra sig statisk på just det ögonblick fotografens bild lägger framför oss. Candida Höfer skulle kunna vara en väsensskild motsvarighet till, säg, inredningsfenomenet Ernst Kirchsteiger, som ständigt påpekar att varje liten detalj bär en laddning.

Det färska projektet On Kawara, som presenteras i ett mindre format i ett par eleganta vitriner, förtydligar. Candida Höfer har följt verk av den världsberömda konceptkonstnären Kawara i en lång rad privata samlingar och helt enkelt fotograferat konstnärens datummålningar (som för övrigt hör till mina absoluta favoritverk) som de hänger i de aktuella rummen. Rakt, skoningslöst och utan sentimentalitet visar Höfer hur Kawaras i grunden mycket ödmjuka konst, som är sinnebilden för att idé är större än utförande, har blivit en laddad statusmarkör bland andra. Målningarna omges, oberoende var de finns, med samma designade attribut av välstånd och makt som i första hand är förknippade men en manlig och västerländsk diskurs, och som givetvis därför anammas av alla som aspirerar på samma makt. De vackra miljöerna skulle kunna vara hämtade ur inredningstidningar, men samlade och presenterade av Höfer blir de ett nästan smärtsamt avslöjande av något alla känner till men inte gärna förhåller sig till. Höfer tvingar på oss följdfrågor som förutom fördelningspolitik tar upp hur detta påverkar det enskilda verket och preciserar genom de så enkelt avkodade symbolerna att betraktaren också har sin givna plats i denna globala hierarki. Allt detta, dessutom, utan att göra avkall på sin egen perfektionism och sina krav på bildkvalitet.

Affinities/Affinitäten/Affiniteter är en vrålsnygg och, om man har lust, suggestivt utmanande utställning. Candida Höfers konstnärskap är i det närmaste fullständigt.