Det är inte bara löven som börjar få färg. En lov runt några av Uppsalas gallerier ger en distinkt känsla av melankolisk höst och de flesta smaker torde tillfredsställas av utbudet.
På Galleri Linné har Hebymålaren ÅC Danell inlett hösten med en serie målningar som känns utomordentligt bekanta för alla som har mött konstnären i andra sammanhang: Beslöjade landskap i olja som inte bara utnyttjar utan lever på teknikens transparens. Inom sin genre lämnar Danells dimmiga miljöer ingen besviken. För min egen del tycker jag att det ofta blir romantiskt i överkant och föredrar konstnären när han kryddar sina motiv med en långtradare eller något annat lite tidspreciserande.
En slags motpol, åtminstone när det gäller skärpa, hittar man på Galleri London, där rockbandets Kents hovfotograf Jonas Linell visar fotografier som spänner över ett par decennier. Från den korniga svartvita bilden som följde med Kents debutskiva till de senare skivornas mer distinkta, knivskarpa djur- och människobilder. Linell har såklart fotograferat annat än Kent, men det är här han har stigit in i det allmännas medvetande. Möjligen har hans bilder drabbats en smula av Kents framgångar, och det är svårt att inte applicera sina åsikter om bandet på fotografierna. Linells formspråk är också så tydligt att detta också gäller de bilder som inte har med musik att göra. Jag är exempelvis rätt svag för den första Kentbilden men ganska likgiltig inför de senare. Dock är det alltid lite kul att se fotografi som är perfektionistiskt utfört både vad gäller teknik och stämning.
En lite äldre sagoberättare som också finns i det allmänna bildminnet tar plats på Villavägen Sju, som just nu visar vad som måste beskrivas som en kärleksutställning till John Bauer.
I det lilla formatet ges någonting som liknar en helfigur av Sveriges mesta trollkonstnär. De väntade litografierna med motiv från Tomtar och troll blandas ut med helt andra motiv, skisser, några små skulpturer och en chiffonjé där baksidan har förvandlats till trollskog. Några skisser till affischer för Konstnärsklubben kabaréer på Berns är extra roliga att se eftersom de lyfter konstnären från de ludna stenarna placerar honom i en urban miljö. För de Bauer-frälsta lär utställningen vara ett riktigt smördrypande scones till teet.
På Teatergalleriet får man med lite god vilja en kombo av de tre ovanstående i och med Anna-Carin Englunds fantastiska värld. I det fyrtiotal (vilket är lite för många) målningar som visas hittar vi såväl de tydliga stämningarna som sagorna och den tydliga avsändaren. Englunds bilder är en freudiansk dröm där surrealistiska intryck blandas med vardag, dansande björnar och seriefigurer.
Helheten är rätt ojämn för att visas på Teatergalleriet, men jag utmanar alla besökare att försöka gå igenom alla bilder utan att bli förälskad i åtminstone ett par stycken. Den lilla oljan Kören är till exempel alldeles oemotståndlig med sina gapande ansikten mot ett fönster som visar stjärnhimmel. Ibland är rymden närmare än du tror.