Hotade kvinnor gestaltas som skor
I dag går det bra att försöka pressa ner foten i en askungesko av siden, späckad med nålar, om man har den läggningen, små fötter samt besöker Galleri Strömbom.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Trägolvet är täckt med glansigt vitt tetrapakmaterial, alla piedestaler är vita och på de vita väggarna hänger en bildserie om 29 svartvita tuschteckningar.
På var sin piedestal står tre par skor, varav ett med tänder, högklackade, trånga, på något vis hotfulla — och förresten är de inte skor, utan bara liksom skor, liksom tredimensionella bilder av kvinnan som sko, hotad, beredd att försvara sig.
— Jag vill inte vara för tydlig med vad jag menar, säger Annika Liljedahl.
— Jag gör det jag gör och använder inte intellektet för mycket just då. Efteråt kan jag tänka: Vad är det jag har gjort?! — och långt senare analyserar jag vad det var jag gjorde.
Siden och ståltråd
Skorna, säger hon, hör ihop med den större skulpturen Hinna, som är en människohög tredimensionell rektangulär konstruktion av japanskt siden, armerat med ståltråd och genomstunget av många hundra knappnålar.
Hinna är del ett av en triptyk, där tyget brister mer och mer och skillnaden mellan utanför och inuti blir allt mindre. På Galleri Strömbom visas av utrymmesskäl bara del ett, som har några brända hål där luft kan strömma in och det, som kanske finns där inne, strömma ut.
— Jag ville ha det där sköra, transparenta ... Man kan känna att man har en hinna omkring sig, som man vill befria sig från. Eller skyddas av, säger Annika Liljedahl.
Två lager tunnaste siden, det ena nästan bortbränt och sammansmält med ståltråd och nålar. Ett skal.
Upplyst med fiberoptik
I galleriets fönster mot Skolgatan står en kvinnofigur och lyser röd med hjälp av fiberoptik.
— Det är hennes blodsystem eller nervsystem, säger Annika Liljedahl.
Och under kvinnofigurens fötter syns det slingrande rotsystemet, varelsens hemliga kraftverk.
På en piedestal står Marilyn, objektet heter så och dit går också associationerna direkt när man ser kjolen som blåst upp, den röda munnen, de högklackade skorna.
Kvinnofigurerna har stora munnar med många vita tänder, munnar som ler eller morrar. Man kan inte så noga veta.
Textilare i grunden
I grunden är Annika Liljedahl textilare, något som i Uppsalautställningen märks i hennes sidenskulpturer, men också i de textila motiven i en galghumoristisk 29-bilders tuschsvit om livets kretslopp.
Vill man ser mer av hennes konst, kan man till exempel ta sig en titt på Metropolitan Museum of Art i New York och på Röhsska museet i Göteborg. Eller på Uppsala universitet, Ekonomikum: där finns hennes fyra glasskåp "hjärnkraft" med porträttmålningar från universitetets konstarkiv och med liljedahlska installationer i lackat siden som visar hjärnor, där kunskapen lyser röd i kablar och ledningar.
— Konst gör man helt enkelt för att man måste, för att man skulle dö annars, säger Annika Liljedahl.