Förra sommaren tog skulptören Lars Widefalk och akvarellisten Lars Holm plats i Linneanum i Botaniska trädgården. Stora skira blad och tunga lättolkade skulpturer skavde bekvämt mot varandra och utställningen Face II Face lockade en förtjust storpublik. Utställningen var lättillgänglig och klart godkänd, men inte alldeles spännande. Det är därför desto mer glädjande att Galleri Villavägen sju, som stod bakom förra årets satsning, följer upp med en ännu högre ambitionsnivå.
I utställningen Precious Periphery samlar sig svenska Johan Eldrot och norska Siri Leira och Halvor Rønning till en gemensam och platsspecifik utsaga som kretsar kring vad som händer när en vetenskaplig blick möter en konstnärlig. Linneanums finstämda och traditionstyngda rum mår mycket bra i sällskap av den unga trion, som alla nyligen har varit klasskamrater på Kunstakademiet i Oslo. Utställningen är hungrig och på en gång intellektuellt genomarbetad och spretande som om den vore en examensutställning, men samlar sig ändå till en helhet som känns balanserad eftersom konstnärerna inte tar sina historiska samplingar som tecken på egen originalitet (vilket rätt ofta händer i examenssammanhang).
Redan på gårdsplanen utanför får du en försmak om vad det handlar om i Siri Leiras svarta kamera obscura, Perspective Extrapolator. Kliv in i den lilla cylindern, vänta ett slag och se verkligheten framträda spegelvänd på väggen framför dig. Ta tag i ratten i mitten av rummet, dra och variera din verklighetsbild. Kanske stannar du så att den spegelvända text som hänger mellan två stolpar en bit bort framträder i din bild: ”You are here”, står det skrivet, och du kanske funderar på vem som är var. Är det du som är där du är, eller är det stolparna med texten? Kamerans historiska föregångare är början på en saga om perception som fortfarande pågår, och i den dunkla cylinderns svalka är det svårt att låta bli att hisna över den bildstorm, med eller utan sanningsanspråk, som konstruktionen markerar startpunkt för.
När man stiger in i Linneanum är det mest anslående man möter Halvor Rønnings Beuys-doftande skulpturer som är inbegripna i ett samtal med den omkringliggande byggnaden och bland annat spelar ut monumentalitet mot material – de stora objekten är tillverkade i material som papper och polyuretanskum och i själva verket ganska lätta. Slumpen är en tydlig medskapare och trots att anslaget är långt ifrån originellt bildar verken tillsammans en vaken diskussion. Ett av verken, med den oemotståndliga titeln The man and the wood and the paper and the garden outside the building and the symmerty and the other side of things, ser ut som en byggnadsställning där vinden har lekt i en presenning av papper, och är faktiskt ungefär just det, visar också upp en otippad skönhet som utan vidare tål att jämföras med det välbalanserade husets takrosetter.
Johan Eldrot griper ett annorlunda samband och låter en irrationell tanke få vetenskaplig form, och utforskar i en rad installationer det eventuellt telepatiska förhållande som kunde tänkas finnas mellan tvillingar. I ett par små bås upprepar han ett telepatiskt experiment, och i några montrar låter han en personlig erfarenhet bli grund för ett fortsatt undersökande.
Konstnären, eller i varje fall verkets ”berättarjag”, hade en tvilling som dog i livmodern och genom att intervjua sin mamma, och följa ett antal spår – till exempel zodiakens – ger han verken en personlig och allvarlig underton som sätter sig på tvären mot såväl små urklippta horoskop över tvillingarnas tecken som den antika myten om Castor och Pollux.
De tre konstnärerna lånar tankeform av vetenskapen men undviker att göra trötta illustrationer och intetsägande appendix, vilket är det vanliga när det egentligen rätt uppenbara sambandet mellan konst och vetenskap ska belysas.
Orsaken till att Precious Periphery fungerar så bra är att den inte utgår från att det finns något gränsöverskridande i att använda konsten som diskussionsforum för vetenskaper som filosofi, arkitektur, biologi, historia eller vad som helst. Konst är ett forum för samtal och behöver inte spänna på sig en min av lagerkrönt seminarium för att vara en adekvat arena. Häri finns en läxa för Uppsala och dess universitet.
Låt oss hoppas att utställningen inte är en engångsföreteelse.