Hur ska vi överleva?

Ungefär samtidigt som Bonniers konsthall öppnade höstutställningen Livsformer spred sig uppfattningen om att den stora klimatkonferensen i Köpenhamn senare under hösten inte kommer att lyckas finna någon global enighet i frågan om sänkta utsläpp. Så länge Barack Obama inte deltar med ett klart mandat från den amerikanska kongressen blir alla eventuella överenskommelser av det mer kosmetiska slaget. Det är dåliga nyheter för världen, men ganska bra för Bonniers konsthall - en utställning som griper tag i och på allvar följer upp den ekologiska medvetenhet som 70-talets Land Art lanserade känns i ett dystopiskt slag än mer aktuell än för ett par veckor sedan.

Precis som Robert Smithson, Nancy Holt, Walter De Maria och andra förgrundsgestalter på 60- och 70-talen arbetar de elva deltagande konstnärerna i Livsformer utifrån en insikt om att den samhälleliga kontext som alltid omger ett konstverk inte bara innefattar de miljöer som vi ser och rör oss i utan också ekologiska strukturer, mikroskopiska cellvärldar och en gigantisk expanderande rymd. En skillnad mellan föregångarna och den generation konstnärer som har tagit vid är möjligen, vilket curatorn och konsthallschefen Sara Arrhenius har vinnlagt sig om att visa, att den diskussion som präglar den samtida konsten är bredare, mer mångfasetterad och därför också mer splittrad och utan tydlig kärna.

För de konstnärer som höjde blicken på 70-talet sträckte sig det mänskliga samhället över väldiga vidder, att placera en stenspiral i en sjö eller att traska in en stig på en äng var ett sätt att knyta ihop en större gemenskap. I dag tror vi inte på de stora rymderna, i varje fall inte för vår egen del. I dag lever vi med en vetskap om vår egen ynkliga lilla biotops betydelselöshet i det gigantiska intet. Där föregångarna har en gemensam underton av storögt hopp uppvisar samtidskonsten mer diffusa irrspår. Närstudier av träd, alternativa världar och fysikaliska naturkrafter kan alla erbjuda en ingång till ämnet.
Men de hisnande vidderna finns fortfarande, såklart. Norska Ane Graff tecknar cellstrukturer, kristaller och andra organiska mönster och drar en given pil till nebulosor och andra kosmiska figurer. Ganska förväntat, får man säga, men som upptakt i en utställning som Livsformer fungerar det faktiskt. Skotska Katie Paterson tar ett vidare språng och visar en stjärnkarta i laseretsad aluminium där samtliga 27 000 döda stjärnor som mänskligheten hittills har noterat finns utmärkta. Det vi ser i rymden är ofta ekon av liv som har slocknat. Vi blickar ut i vinternattens mörker och binder vårt hopp och våra drömmar till de lysande prickarna i skyn, och mellan raderna (eller prickarna) kan vi läsa en profetia om vår egen förestående undergång. All the Dead stars, som verket heter, är dock ingen klagan, utan mer en fint utförd ovärderande utsaga som konstaterar att tiden, den fortsätter att gå i vilket fall som helst.

Samma ton använder Rosa Barba, som presenterar filmloopen They Shine, där betraktaren får följa en gigantisk solfångaranläggning i Mojaveöknen. Stora robotliknande armar följer den brännheta apelsinen i en rörelse som blir en koreografi över människans fåfänga ansträngningar för att tämja den sol som dikterar livsvillkoren i vår egen biotop. Tue Greenfort gör ungefär samma sak, fast tvärtom, och har filmat resterna av en sluten biosfär i en PET-flaska. Filmen är en drömsk och färgglad färd genom mikroskop och den nötta flaskan som står på ett podium bredvid är det torra konstaterandet.
Relationen kultur-natur är också representerad. Finländaren Jani Ruscicas tvåkanalsinstallation Batbox/Beatbox följer beatboxare i New York respektive brittiska fladdermöss på varsin duk. Ljuden från de bägge existenserna flätas samman och kommunicerar oväntat bra. Vi är hela tiden länkande till det som omger oss. Helen Mirra går mer handfast tillväga och visar en rad stenar som hon med viss möda har släpat med sig från de schweiziska alperna. På väggen bakom de uråldriga lavtäckta stenarna visas fotografier från fyndplatserna. Stenarnas naturliga habitat visas ställt på ända, kanske mer ur föremålens eget perspektiv, och verket ringar in en drift att domesticera och tämja det vilda. Men stående framför installationen grips betraktaren av en otäck känsla - vem är det egentligen som domesticerar vem? Henrik Håkanssons Broken Forest skickar samma meddelande. Förankrade i både tak och golv svävar en dunge orkidéer i rummets mitt. De nakna rötterna är beroende av luftfuktare och känns som stubintråd. Vi befinner oss på en punkt där utsagorna är så många att det är svårt att hitta en enad front, och samtidigt har vi absolut inte råd med några misstag.

Hur ska vi överleva?

Solfångare, döda stjärnor och schweiziska stenar berättar mer än du tror. Sebastian Johans har sett utställningen Livsformer på Bonniers konsthall.