Johan Thurfjell är, milt sagt, intresserad av berättelser. Redan det första verk man möter när man stiger in på utställningen Sweetest thing på Uppsala konstmuseum anger tonen. Argt stirrande hänger litteraturhistoriens kanske otäckaste clown på väggen och ser ner på besökaren. It består i all enkelhet av ett stort fotografi som visar Stephen Kings bästsäljande skräckroman med samma namn, och det nötta bokomslaget deklarerar två saker – dels att Johan Thurfjell gärna förhåller sig direkt till sina influenser, dels att han är intresserad av effekten en berättelse kan ha.
Att Det, som romanen heter på svenska, är utställningens ingång är givetvis ingen tillfällighet. På unga läsare lämnar skräckhistorier ofta outplånliga spår, och när romanens oförklarliga ”det” uppträder i skräckclownens gestalt är det som en sammansmältning av flera populärkulturella (Bozo) och kommersiella (Ronald McDonald) ikoner. Och i detta hittar vi en mänsklig drift att mytologisera det vi inte kan gripa, och gjuta våra myter i en form som hämtar sina konturer från saker vi är bekanta med.
I resten av utställningens första sal breder historierna ut sig. På långväggarna hänger två serier, Legend meets science och Testimony, av små målningar som allvarligt presenterar bilder och vykort som bär en rad bevis och vittnesmål på existensen av den mytiska Bigfoot. I ett hörn står en liten modell av en dubbelsidig reklamtavla där flagande affischer sorgfälligt hänger som fragment av de berättelser och budskap de en gång bar.
På kortväggen mitt emot skräckomslaget hänger en serie kulisser, eller siluetter, monterade på varandra i ram. Prolog, som verket heter, visar i en vagt oroande färgskala en alldaglig förortsmiljö med fokus på diken och andra närmiljö-parenteser som för ett lekande barn är löften om spänning och ibland incitament för rädsla. Mitt på golvet står ett podium där kulisserna har blivit den djungel varje blind fläck i ett parkområde har potential att vara.
I följande rum dominerar kulisserna. Stage 1 består av två uppsättningar av samma kuliss. Längs väggen står förorten i stort format, och mitt i rummet visas samma kulisser i miniatyr. Betraktaren ska erfara sensationen av att stirra på just den kuliss där han befinner sig, och även om det inte riktigt blir den aha-upplevelse som gissningsvis är avsikten så säger verket något om att befinna sig i den historia som man själv är medskapande i.
Utställningens två sista rum är mer återhållsamma. I ett av dem står den majestätiska Collapse, en löjligt detaljerad och brusten bro, som i skala låter betraktaren anta storlek av King Kong. Collapse är på en gång en övertydlig metafor för allt som kan gå sönder och ett verk som är vidöppet för den betraktandes egna tankar. På en av väggarna har bron sällskap av Ghosts, några skenbart tomma ramar som bär gammalt, i själva verket kaffebehandlat, papper där de frånvarande bilderna gapar i tomma ljusa rektanglar; berättelser som väntar på att fyllas med innehåll.
Bright Eyes, slutligen, är en installation där en vaxhare har frusit framför en strålkastare och stilla inväntar en annalkande katastrof – ett avgörande ögonblick som föder en historia.
Som en bonus vibrerar dessutom Johan Thurfjells verk av hänvisningar till konsthistorien. De vittnande vykorten är ett litet monument till Mail Art, reklamtavlan har tydliga popkonnotationer, den intermediala jakten på en mystisk figur står i direktkontakt med Jan Håfströms Walkerfigur. Vaxkaninen är en hänvisning till Joseph Beuys ikoniska performance How to explain pictures to a dead hare, som bestod av exakt vad titeln förmedlar. Kafferesterna i Ghosts kunde vara en, låt vara uttrycksmässigt tyglad, parafras på Bruce Naumans brunfläckiga fotografi, ett av mina absoluta favorittverk, Coffee thrown away because it was too cold. Och vad är Collapse om inte en pendang till bröderna Jake och Dinos Chapmans majestätiska och våldsamt obehagliga miniatyrvärld Hell, även om Thurfjells helvetesfärd inte är täckt av nazistiska djävulsfigurer så är den kallt konstaterande rädslan exakt densamma. Vad alla intertextuella referenser har gemensamt är, förstås, att de också handlar om berättande.
Sweetest thing hör definitivt till de utställningar du inte vill missa i höst.
Oroande och välbekant. Prolog, vinylförg på papper, av Johan Thurfjell.