Det är svårt att hitta fram till illustratören och konstnären Ilon Wiklands bilder. Inte för att de äppelkindade barnen, de idylliska träkåkarna, de virvlande bladen från äppel- eller körsbärsblom eller den lagom feta penthouseockupanten med en propeller på ryggen gör motstånd och värjer sig från betraktande, tvärtom är det väl snarare svårt att hitta bilder som strävar efter en större tillgänglighet än just Ilon Wiklands. Men det är också svårt att hitta illustrationer som så totalt har smält samman med den text de gestaltar.
Det går helt enkelt inte att stiga in i Ilon Wiklands bildvärld och tänka bort Astrid Lindgrens ord. Ilon Wikland är, och kommer alltid, att vara förknippad med sin främsta arbetsgivare, och vad du tycker om hennes bilder korresponderar förmodligen rätt så exakt med vad du tycker om författaren som precis har landat på den nya tjugan.
Det är förstås ett förhållandevis lätt kors att bära att bli en gjuten del av den svenska barnlitteraturhistorien, men det är ändå förvånande hur pass starkt Ilon Wiklands penna har blivit Astrid Lindgrens.
Det är nästan som om Lotta på Bråkmakargatan, Bullerbybarnen, Karlsson på taket, Ronja Rövardotter, Madicken, Nils Karlsson Pyssling och Kajsa Kavat har blivit symboler för den text de sekunderat. Och en av följderna av detta är att det är påfallande svårt att uppbåda intresse för Ilon Wiklands mindre kända bilder. Eftersom hon tecknar inom en förhållandevis snäv, eller i varje fall lättidentifierad, ram läser man snabbt av hennes illustrationer som något A Lindgren-relaterat, och om man inte omedelbart kan placera dem vandrar blicken liksom vidare.
Det är bara att se på de, i sig inte oävna, bilderna till de två självbiografiska böckerna Min farmors hus och Den långa, långa resan, som hon har gjort tillsammans med författarna Barbro Lindgren och Rose Lagercrantz, som är det enda som visas på Bror Hjorths Hus utöver det självklara urvalet från Astrid Lindgrens värld. De känns spontant som material som blev över när Astrids böcker redigerades, eller möjligen som illustrationer till någon av hennes (inte alldeles fåtaliga) mer förglömliga berättelser. Detta är ofrånkomligen priset Wikland betalar för att ha gjort ett så bra arbete att hon ombads illustrera Astrid Lindgren fler gånger än någon annan.
Bror Hjorths Hus gör alltid ett fint arbete när de sätter samman sina smått traditionella vårutställningar på temat barnlitteratur, men jag gissar att Wikland-utställningen har varit svårarbetad. I varje fall om man vill något annat än att belysa det som redan är känt och förstärka reaktioner som betraktaren redan bär inom sig. Risken är förstås att man bara lyfter fram originalillustrationer som i och för sig är roliga att se, men som efter ett kortvarigt kuriosarus lämnar efter sig ett konstaterande om att de avnjuts allra bäst i bokform tillsammans med text. Så illa går det emellertid inte.
Urvalet spänner över ett drygt halvsekel och det går förstås att se en utveckling. De äldsta bildernas tuschstreck har, för att ta det mest givna exemplet, successivt blivit med färg, och färgen har i sin tur blivit med större och större självförtroende. Utställningen har dessutom (förstås) ambitionen att visa på en viss bredd, och om man bara stannar vid de självbiografiska bilderna ser man var Wikland hittade de mörkare, mer hotfulla toner som hon också använt med framgång i den bildmässigt smått fantastiska Bröderna Lejonhjärta.
Precis som vanligt har ett hörn av utställningshallen vigts åt en uppbyggd miljö där de betraktare som inte bara drivs av dammig barndomsnostalgi kan hänga lite mer aktivt och dessutom bläddra i de faktiska böckerna. Det är, tror jag åtminstone, den lite mindre kända Astrid Lindgren-sagan Ingen rövare finns i skogen som har agerat förlaga till alkoven som rymmer ett skåp med dockmöbler och en schäslong. Här lever utställningen inte riktigt upp till förväntningarna och i stället för en spännande lekskulptur får vi nöja oss med en enkel läshörna.
I raden av barnlitteraturutställningar sticker Ilon Wikland-sammanfattningen inte ut särskilt mycket. Jag kan inte säga exakt varför du vill se de upphängda illustrationerna. Men jag är ändå ganska övertygad om att du inte vill missa dem. De är ju med allra största sannolikt en del av din egen historia.