För den som gör ett nedslag i den finska huvudstaden är ett besök på Kiasma, museet för nutidskonst, i allmänhet en bra idé. Så också i sommar, även om man kunde tillägga att den som egentligen längtar efter hemresan hör till den primära publiken. Det är nämligen mycket svenskt på Kiasma just nu.
Utställningen Common things samlar svenska Anna Ekman, Astrid Svangren, Ulrika Minami Wärmling och Kristina Müntzing, och finska Tellervo Kalleinen, Oliver Kochta-Kalleinen och Jari Silomäki till en helhet som i tidens anda lägger stor tyngd på den identitetsskapande processen. Helhetsbilden skiljer sig inte särskilt mycket från den pågående Nordisk konsttriennal på Eskilstuna konstmuseum, men ger ett mer samlat och fokuserat intryck. Här är identitetsbygget ett tydligt objekt och inte följden av en rad möten.
Och varför inte, som utställningstiteln avslöjar är det ju vanliga saker det handlar om, och även om motivet i sig borde ha blästrats sönder för länge sedan så finns det alltid nya vinklar att applicera. Anna Ekmans mörka fotografier på en Narcissus-gestalt, kompletterade av en bild som visar en tom speglande vattenyta får till exempel en skjuts ut ur klichén då de presenteras hängande bredvid Astrid Svangrens kraftfulla måleri, där ett verk använder små ansikten som tecken eller bara färgfläckar mer än som antydda identiteter och ett annat är gjord på en spegel där betraktarens eget ansikte kan bli det tomma exemplet.
Den mörka tonen fortsätter i Tellervo Kalleinen och Oliver Kochta-Kalleinen gemensamma videoprojekt I love my job, där ett rum är fyllt av hängande skärmar som avlöser varandra i att berätta små, men smärtsamt betydelsefulla, berättelser om relationsproblem på arbetsplatser. Skulle man tvivla på det allvarliga anslaget är det bara att vandra vidare och kasta ett öga på Jari Silomäkis kitschigt utförda men becksvarta fotoprojekt Stories of alienation and Profile – a potential school killer. Nationella tragedier med elever som begår massmord på sina klasskamrater är färska finska trauman, och kanske är det därför Silomäkis bilder, som visar ganska vardagliga, ofta arrangerade människobilder där varje bild kompletteras av en text som berättar en snabb historia om utsatthet, inte känns alldeles knivskarpa. Poängen är givetvis att nyanserna är små och att det antagligen är förfärande många av oss som kunde höja vapnet och trycka av om vi bara hade oturen att befinna oss i samma position som gärningsmännen.
Är då finsk och svensk identitet bara Bergmanångest och potentiella felsteg? Nej, inte riktigt. Common things ger också några strimmor av ljus. Ulrika Minami Wärmling, med en bakgrund i Uppsala, representeras genom en av sina uppskattade och 1800-talsdoftande got-porträtt, och ingen kan väl möta Minami Wärmlings unga mörkklädda goter och tvivla på att subkulturella attribut kan leda till en stark och livskraftig identitet. Kristina Müntzings New Swedes, som vi nyligen kunde se på Norrtälje konsthall, avslutar med en liten explosion. Verket består av ett par hundra små leksaker och souvenirer som har plockats isär och närapå slumpmässigt monterats samman igen och visar att identitet är något som kan se ut hur som helst, man behöver inte hitta något facit. Vi bygger vårt jag som delar av ett kolektiv som i första hand binds samman av vår olikhet.
Med mycket mörker och lite ljus är Common things en ganska alldaglig utställning som gör sitt jobb utan att någonsin riktigt lyfta.