Istället för livsstilscoach

För någon vecka sedan besökte jag Herman Bergmans konstgjuteri i Enskede utanför Stockholm för att titta på en del av processen då Hanna Belings kommande monument över Fadime Sahindal tog form. Gjuteriet är ett av få kvarvarande, har över ett sekel på nacken och har bistått en lång rad betydande konstnärskap. Den dammiga, heta miljön kryllar av betydande svensk konsthistoria i form av små och större skulpturer, provgjutningar och gipsmodeller som står inträngda i hyllor, fönstersmygar andra mer otippade avställningsytor. Om man tänker sig att Nationalmuseum skulle ha en källarloppis för att göra flyttkartongerna lite lättare inför den stundande renoveringen så kommer man rätt nära det intryck gjuteriet förmedlar.

Mitt i den uppradade konsthistorien, som sträcker sig från Milles till Cronqvist, står en version av Uppsalakonstnären Ulla Fries fundersamma fladdermus Filosofen, och det första jag tänkte när jag fick syn på den bekanta gestaltens nästan nonchalant uppslagna vinge var hur konfliktlöst den fungerar i sällskapet.

Det vore möjligt, men inte särskilt produktivt, att anklaga Ulla Fries för att inte utveckla sitt konstnärskap. Den – för den sparsamt utställande grafikern och skulptören – stort uppslagna utställning som just nu pågår på Bror Hjorths Hus spänner över tre decennier och merparten av Ulla Fries karriär, och är det något som framgår med all önskvärd tydlighet så är det hur definitivt hon har hittat en egen stil. Hon har visserligen lagt skulptur till repertoaren, men i övrigt har Ulla Fries uttryck inte ändrats nämnvärt sedan 1980. Också här står ett par versioner av Filosofen centralt placerade och breder ut sina vingar i en gest av tacksamhet som riktar sig mot de grafiska blad som hänger på väggarna. Ulla Fries skulpturer är nämligen tredimensionella versioner av de kopparstick som är hennes centrala uttryckssätt. Motiven, detaljerna, den nedtonade och underliggande humorn och det omsorgsfulla utförandet, allt är detsamma.

Har man hittat sitt optimala uttryck så finns det ingen orsak att jaga en utveckling för sakens skull. Det händer att Ulla Fries gör avsteg från sitt koncept och låter underfundigheterna ta lite mera utrymme, eller smakar på en större grad av stilisering. Följden är att resultatet genast förlorar den liksom självklara relevans som hennes bästa verk besitter.

Det finns något lika hypnotiskt som vilsamt över Ulla Fries främsta arbeten. En bild som föreställer ett par nötter eller en samling kålblad borde vara möjlig att gå förbi. vMen i Ulla Fries mödosamma utförande nästan kräver bilderna en paus av betraktaren. Det är som om det inte finns något filter mellan den långsamma arbetsprocessen där myriader av små ristade streck bygger bilden och känslan av att stå framför dem.

Du kanske tror att du behöver en livsstilscoach, en spaweekend, en rensande helkväll på krogen eller en daglig halvtimme av yoga för att få pusslet att gå ihop. Det gör du inte. Det räcker med ett kopparstick av bästa kvalitet.