Kampen mot statusdesignen

Lite mer än ett decennium senare är det nästan svårt att ta in den tystnad som präglade hela form- och designområdet i Sverige under 1990-talet. Svalt, nordiskt, snyggt, enkelt och tigande – ungefär så kunde man sammanfatta det klimat som födde formkollektivet, eller designbyrån, Uglycute under decenniets sista år. Konstnärerna Jonas Nobel och Markus Degerman, arkitekten Fredrik Stenberg och inredningsarkitekten Andreas Nobel slog sina respektive inriktningar ihop och förenades av en ovilja att acceptera att alla gränsöverskridande samtal skulle ske inom konstens förhållandevis låsta rum och formulerade tillsammans en motoffensiv som krävde ett större sammanhang. Och det går inte att påstå något annat än att tiden har gett Uglycute, för övrigt med tre av fyra medlemmar uppvuxna i Uppsala, rätt. Det låter kanske bombastiskt, men är det motsatta. Under 00-talet ploppade gruppens projekt upp lite varstans och nu, när de föräras en rejäl retrospektiv presentation på Marabouhallen i Sundbyberg, kan de i det närmaste räknas som kanoniserade.

Uglycutes första steg blev fanzinet Katsenjammer (med namnet hämtat från tyskans slang för bakfylla), en ganska typisk konsthögskoleprodukt som med enkel form och seriösa teoretiskt orienterade texter skulle utgöra en antites till de glassiga, innehållsmässigt rätt så tunna inredningsmagasin som dominerar marknaden. På teori följde praktik och pedagogik. Det första i form av möbler, diverse objekt utställningsarkitektur, rumsliga gestaltningar och en och annan arkitektonisk idé. Det senare i undervisning och workshops.

Bland Uglycutes mer uppmärksammade projekt märks möbler i ”glasmästarteknik”, där man utgår från enkla spånskivor, skär, bryter itu och binder ihop den färdiga produkten. En metod som gruppen utvecklat för att under workshops få upp tempot och slippa långa, samtalshämmande köer till bandsågen. Just spånskivan är ett återkommande material, och en av gruppens poänger är att allt material, också det som finns under det täckande fanerat, räknas. Något som innebär en enkel men sofistikerad förskjutning där det som ser ut som en flagande och ojämn kant blir ett dekorationselement som minner om en tillverkningsprocess. Samma förskjutning går igen i en lång rad projekt där billiga golvmattor, masonitskivor, potatistryck, frigolitelement, akustiska takpaneler och liknande har fått nya uppgifter, oftast inte väsenskilda från de ursprungliga, utan mer av karaktären varierat och utökat mandat. En golvmatta kan täcka en vägg. En takpanel kan bli ett podium och så vidare.

I all enkelhet kan man sammanfatta Uglycutes ambitioner till en kamp mot det designade objektet som en socialt laddad statusmarkör, med det förutbestämda skönhetsideal detta alltid för med sig. Design är, menar Uglycute, process och inte resultat (vilket inte ska uppfattas som att resultatet för den skull är betydelselöst). Förändring och utveckling kräver alltid i någon mån ett uppror mot det stagnerade. Samarbetet med koreografen Anna Källblad kring föreställningen Härmapan är ett illustrativt exempel: inbyggt i varje föreställning tillverkade de uppträdande dansarna en bit matta, en träbänk och en enkel skål i lera. Samtliga objekt kunde sedan saluföras som produkter av Uglycute, som bestämt produktionsförutsättningarna. Liknande projekt har också utförts med skolelever och workshop-deltagare.

På Marabouhallen visas objekt, filmer, dokumentation i en självfallet specialtillverkad, utställningsinteriör som består av stålburar och påminner om en blandning av kallförråd och luftigt häkte. Tyvärr ligger fokus mest på gruppens äldre projekt. Helheten skulle vinna på att lyfta fram nyare, mer beständiga uppdrag (typ kroginredningar) i högre utsträckning, även om uttrycket blir mer sammanhållet så här.

En möjlig kritik som man kan rikta mot Uglucutes processinriktade estetik är att den lätt reduceras till en stil bland andra. Under 00-talet har vi vant oss vid plywood och spånskivor i var och varannan butiksinredning, något som Uglycute om inte är orsak till så i varje fall förebådade, och det finns knappast alltid en större tanke bakom materialval och uttryck. Men i gengäld kommer en konsekvent hållning att löna sig. I den alltmer rådande trenden om att applicera en ”storytelling”-idé på form och inredning (som på restaurang Stationen i Uppsala, som tar avstamp i en 1800-talsarkitekts inspirationsresor i Europa, eller valfritt varumärke som påstår sig inspirerat av ett slumpartat möte med en fantastisk person, som det snart konkursade Odd Molly) hamnar processen i en mer bokstavlig bakgrund igen.

Det ligger liksom i vår ständigt skenande ekonomiska verklighets natur att betona den polerade ytan, och en rå, knäkapad spånskiva lär fortsätta bära en subversiv potential.