Går det att hitta evigheten i bit kavlad lera som någon med försiktiga pekfingrar format om till något som är essensen av anletet på en häst? Nja, det låter lite osannolikt, tycker jag. Men det finns ändå något nästan arkaiskt över tjurskalliga gamla konstnärer som under ett helt liv, och på ett blodigt allvar, har slitit med ett begränsat menageri till motivsfär.
Henrik Allerts lerskulpturer är ett fint exempel på just detta. Hästar, fåglar, någon enstaka ren, ett lamm, och flera hästgestalter. Och så klart lite människor och ett knippe varelser som rör sig mitt emellan. Alltsammans med en lugn och värdig attityd som liksom nästan utstuderat lyfter ett häcklande finger åt allt vad tidsanda och trender heter.
De nästan 70 verken som trängs i utställningen Gestaltning i lera på Bror Hjorths Hus representerar nästan fyrtio år av knådande och ger en väldigt sammanhållen bild av Henrik Allerts konstnärskap, även om man kanske bör minnas att det handlar om ett medvetet urval som bland annat har valt bort konstnärens måleri. Men det är helt i sin ordning, för det är utan tvekan leran som är Skövde-konstnärens huvudsakliga arena.
Konsten, både de högre och lägre divisionerna, kryllar, krälar och kryper av djuråtergivningar. Och de allra flesta kan man leva utan. Anmärkningar som för gulligt, för respektfullt, för distanserat, för tråkigt, för skickligt eller bara uselt i största allmänhet kommer allt som oftast med konceptet. Det är helt enkelt svårt att skildra de populäraste motiven på ett intresseväckande sätt. Att Henrik Allert lyckas så bra beror på att hans objekt inger betraktaren en känsla av nödvändighet. Henrik Allert tror fullt ut på sina motiv, och kunde inte välja annorlunda än han gör. Därmed inte sagt att alla objekt fungerar lika bra. Ett par pampiga glaspjäser är förlorade i det förförande materialet, och generellt höjer sig hästskulpturerna ett snäpp över de övriga. Men helheten är övertygande, och det är det vikigaste.