Koloristiskt kvartettspel

Vad konstituerar en stor konstutställning? Omfång, världsnamn? Inte nödvändigtvis. Målaren Johan Scotts nya utställning hos Galleri Gunnar Olsson i Stockholm är inte omfångsrik. Fyra nya stora målningar, plus en handfull mindre verk, utförda på bladguld på aluminium. Samt två akvareller. Sammantaget 11 konstverk. Det är allt. Ingen kan med trovärdighet beskriva en sådan utställning som omfattande.Johan Scott är definitivt en mycket etablerad konstnär, både i Sverige och utomlands. Men det är ändå inte namnet som gör hans utställning till vad den är.Ändå ger verken i det lilla galleriet, beläget intill Konstakademien, en av de verkligt stora konstupplevelserna just nu.Hos Ålandsbördige konstprofessorn Johan Scott är konsthistorien ständigt närvarande. Visserligen arbetar han oftast utan styrande titlar på sina målningar. Det är den visuella effekten av hans virtuosa färgbehandling som är själva substansen i hans måleri. Men ändå finns där små antydningar som leder den konsthistoriskt bevandrade en bit på väg; försiktigt, närmast bara som ett förslag i förbifarten kan man upptäcka en sådan vägledande text. Ett exempel i Scotts tidigare verk är triptyken från 1996 som inom parentes har beteckningen Isenheim. Associationerna går givetvis till Isenheimaltaret av 1500-talsmålaren Mathias Grünewald. Hos honom är berättandet explicit med den korsfäste Kristus i altartavlans centrum. Hos Scott är allt upplöst i färg och varje anspråk på representation har ersatts med detta rena visuella språk.På liknande sätt har konstnären arbetat i den nya utställningen, där det är Narcissusmyten som bildar den ideologiska och konsthistoriska grunden till helheten. Med 1600-talskonstnären Caravaggiosmålning Narcissus som stämledare och dirigent iscensätterScott ett slags visuell kammarkonsert i fyra satser. En stråkkvartett där instrumenten stäms i relation till varandra, där klanger, rytmer och melodislingor vandrar mellan de fyra "musikerna", här i form av fyra fristående men djupt besläktade målningar.Narcissus är som bekant ynglingen som förälskar sig i sig själv när han upptäcker sin spegelbild i källans klara vattenyta. En myt som tveklöst äger lika stor aktualitet i vår narcissistiska samtid. Johan Scott förvandlar myten från litterärt berättande till rent måleri. Från representation och föreställning till färg och form. I lager på lager och skikt på skikt tar myten gestalt , framkallas, flyttas upp till ytan, läggs i sinnligt, fysiskt tjocka lager av färg. Med det osvikliga koloristiska gehör som denna mästare äger uppstår djärva, ibland estetiskt tilltalande, andra gånger nästan chockerande abrupta färgkombinationer. Färgen kryper och krälar, vindlar fram över ytan, borrar sig in i duken för att åter glida upp framför betraktarens blick.Mycket är sig likt i Scotts sätt att arbeta och känns välbekant. Men det finns också tecken på en större tillgänglighet och närvaro i den tvådimensionalitet som är måleriets villkor, utifrån vilket det magiska ögonblick kan uppstå då färg på duk eller pannå förvandlas till kroppsligt, föremålsligt nu. Det sker i sviten Narkissos, med vilken Johan Scott tveklöst lägger ännu ett stycke konstnärlig mark till sitt redan omfattande estetiska revir.