Ibland är det svårt att engagera sig i utställningar som rakt upp och ned tar ett helhetsgrepp och presenterar ett konstnärskap från början till slut.
Inte minst för att de stora satsningarna i allmänhet sammanfaller med ett jubileum och ofta mest känns som utfyllnad kring de delar av konstnärskapet som redan är vida känt och uppskattat.
Att samla och presentera en betydande historisk konstnär är en administrativ kraftansträngning, och det händer påfallande ofta att man som betraktare går omkring bland verken och önskar sig problematisering och sammanhang i stället för helhet.
Den stora Helene Schjerfbeck-utställning som just nu visas på Waldemarsudde kunde vara ett exempel på det ovanstående. 150-årsjubilaren Schjerfbeck har de senaste decennierna alltmer börjat betraktas som en betydelsefull modernist också utanför det nordiska sammanhanget.
Att finländska Ateneum tar tillfället i akt och producerar den största Schjerfbeck-utställning som gjorts är logiskt, liksom att utställningen också visas i Sverige, som snabbare än hemlandet fullt ut förstod att uppskatta Schjerfbecks storhet.
Men de 110 verken som visas på Waldemarsudde bildar en sluten kropp, och jag kan inte låta bli att sakna en linje som drar in Schjerfbeck i vår samtid och förklarar varför hon fortfarande är relevant.
En liten parallellutställning med samtida konstnärer, som exempelvis Nationalmuseum har presenterat till några av sina senare satsningar, hade varit ett alternativ. Å andra sidan går det inte att förneka värdet i en mustig presentation som vill visa, om inte allt så åtminstone väldigt mycket.
Helene Schjerfbeck är mest känd för sina många självporträtt, och de är så klart rikt representerade på Waldemarsudde, tillsammans med de kvinnobilder som ofta ses som hennes andra huvudspår - de återkommande porträtten av den dominanta modern som hon tog hand om så länge hon levde, och de känsliga gestaltningarna av arbetande kvinnor som mot en ringa ersättning satt modell för Schjerfbeck under den långa och betydelsefulla period då hon levde i det lilla samhället Hyvinge, ett par timmar norr om Helsingfors, där det finländska konstlivet länge betraktade henne med stor skepsis.
Men här finns också konstnärens tidiga historiska måleri, tyngre, och mer präglat av 1800-talets naturalism än de bilder hon i första hand förknippas med.
Och en hel del förhållandevis uppsluppna beställningsporträtt och stilleben som saknar den kompromisslösa underton som konstnärens mer kända bilder har. Sammantaget blir det förstås en fördjupande bild av ett viktigt konstnärskap.
Mest spännande är kanske att följa Schjerfbecks väg mot det moderna valet.
I de verk som är målade mellan 1880 och sekelskiftet kan man bara ana den modernist som några år senare skulle odla kontinentala intryck i ett måleri som var ett radikalt avsteg från den nationalromantik som fullständigt dominerade i ett Finland som vädrade kommande självständighet. Schjerfbeck tar visserligen tidigt intryck av nya influenser som impressionismen, men inte förrän en bit in i det tjugonde århundradet väljer hon fullt ut det moderna.
I ett verk som Arbeterskan från 1905 står hon fortfarande och väger. De ganska mörka och återhållsamma färgerna och stämningen befinner sig inte alltför långt från Akseli Gallen-Kallela och andra nationalistiska stämningsmålare som dominerade konstlivet, men figurteckningen visar att hon blickar framåt och är mer intresserad av att hitta ett eget uttryck än av att ingå i en större tradition.
Och det var precis vad hon gjorde under de kommande decennierna.
Väldigt få nordiska konstnärskap kan mäta sig med Schjerfbecks när det handlar om att envetet ignorera det som hände i närområdet för att bara nöja sig med intryck från de stora scenerna ute i Europa.
Utställningen visar också att det är befogat att Schjerfbecks nästan hypnotiskt fängslande självporträtt skattas högst i hennes produktion.
Det finns liksom ingen väg runt de ständiga jagbilderna. Från 10-talets stolta förhållandevis unga målare till 1940-talets nästan upplösta åldring går en rak linje, på en gång hudlös och fullständigt kompromisslös.
Som en av Finlands stora modernister anstod det inte Helene Schjerfbeck att göra sig mindre än vad hon var.