Ann Edhoms orange och vita trianglar täcker hela ytan och skapar ett hypnotiskt sting i ögonen på sin betraktare. Det likformiga, spetsiga mönstret på den lilla aluminiumplåten kunde vara ett utsnitt av något mycket större – formen kunde pågå i en evighet. Bredvid Kaddish, som målningen heter, hänger Ingen, ett verk som är nästan femton år äldre. Ingen är nästan monumental och visar en grå massa som kravlar sig över, eller kanske ut genom, en gul melerad bakgrundsfärg. De bägge bilderna är väsensskilda. Den ena vass och exakt. Den andra mullrande, långsam och en smula romantisk eller åtminstone väldigt fysisk i sitt utförande. Och ändå finns det likheter. Bland annat en tilltro till effekten hos få, rätt finstilta bildelement och en lätt dystopisk underton.
På en annan vägg hänger sex grafiska blad av samma konstnär. Vidöppenstängd är den gemensamma titeln och samtliga består av två runda former som befinner sig på olika plats i förhållande till en stor fyrkant under dem. Serien handlar om förställning och de små förskjutningarnas betydelse, och med lite god vilja förstår vi utan att läsa på väggen att verket är tillkommet mellan de två ovanstående. Kanske ser vi Ann Edholms väg mot stringenta former och exakthet.
Längre ner i rummet ser vi Edholms gråa fält gå igen i Peter Tillbergs stora kolteckning Vampyrangrepp från 1981. Tillbergs bild, som är äldre, kunde ha gett Edholm en avgörande impuls, men det vet vi inget om. Däremot lär vi oss hur olika två skenbart lika former kan vara. Där Edholms Ingen är långsam och molande är Tillberg snabb och våldsam. Mitt emot honom hänger ett par trägravyrer av Denis Stéen där både Tillbergs gråskala och Edholms senare exakthet kan anas.
I rummet bredvid fortsätter färden. Från bild till bild. Kaddish leder självklart också till Olle Baertlings autonoma form och vi ser ett fint exempel på hans oavslutade trianglar, och ett par yngre nytolkningar av de konkretistiska formerna av Axel Liebers och Olle Borg.
Utställningen Spår och tendenser är verkligen en dialog som pedagogiskt visar hur ett verk kan leda till ett annat. Form, färg, motiv, stämning och konstnärskap är alla element som kan bli en brygga från en plats till nästa. Edholms Kaddish utgör tillsammans med Anneé Olofssons fotobaserade och platsspecifika installation All Ends have a start och Agneta Forslunds färska landskapsmålning Samband det diskussionsunderlag som leder till djupdykningen, eller kanske hellre fridykningen, i museets samling.
Det blir tre fruktbara samtal, och Uppsala konstmuseum ger ett kreativt prov på sitt nyskrivna uppdrag, som ålägger museet att arbeta mer med det som redan finns i huset. Möjligen bör det tilläggas att de associationskedjor vi får se också visar uppdragets, det vill säga samlingens, svagheter. Ibland är det helt enkelt uppenbart att vi stöter på ett verk som finns i kedjan i brist på bättre. Men som helhet betraktad är Spår och tendenser en lyckad utställning som bjuder en underhållande och inte alltför lättuggad stund.