Jag var ungefär femton år gammal när jag blev intresserad av konst. Först som förströelse och lättillgänglig verklighetsflykt och ganska snart som spännande uttryck. Men rätt så länge sträckte sig mitt intresse inte längre än till expressivt måleri och fotografi och den definition som styrde mitt betraktande byggde på den enkla och stereotypa dikotomin konstverk – betraktare.
Det tog några år innan jag insåg att konst kan vara något långt mer flexibelt än så, att den konstnärliga produkten bara är resultatet av en process som är minst lika viktig som artefakten i sig och att konst i själva verket är en tillåtande yta där verk och betraktare rör sig på likartade villkor. Att verket egentligen är ett tecken för detta extremt generösa flöde av kommunikation på samma sätt som en bild av en stol kan representera upplevelsen av att sätta sig tillrätta, sjunka ned och slappna av. Och då hade jag det ändå rätt förspänt i den medelklassmiljö jag växte upp. Bland annat var mitt enda syskon länge en smal kulturtidskrift.
Ändå var jag trög. Jag uppfattade bild i skolan som ofattbart trist, i varje fall till den sista terminen i grundskolan då en resignerad teckningslärare lät mig kladda på ett gigantiskt papper en hel vår.
Konsten kräver någon typ av nyckel. Åtminstone för de allra flesta och för att verkligen öppna sig som den kommunikationsyta den är. Det är knappast lättare idag, ett par decennier senare. Man skulle kunna tro att det sanslöst accelererande bildflödet i vårt samhälle hade lett till en bredare och mindre dekorativt inriktad bildundervisning, men i själva verket har ämnet i stället nästan försvunnit.
Böcker som strävar efter att skapa ingångar till konsten som en generös och tillåtande värld är alltså ute i ett angeläget ärende. I synnerhet, vill jag påstå, om man vänder sig till en yngre läsare. Ofta präglas böckerna av en smittande entusiasm som garanterat kan öppna några dörrar. Och att entusiasmera är förstås bra, men lite för ofta håller böckerna igen och reproducerar en förenklad och begränsad bild av vad konst kan vara. I Ylva Hillströms ”Konst – titta, upptäck, gör” begås glädjande nog inte detta vanliga misstag. Hillström, Uppsalabo och intendent på avdelningen för förmedling på Moderna museet, litar på att den unga läsaren inte är begränsad av någon dunkel föreställning om att konst i huvudsak ska vara ramad och hänga på en vägg, utan ger i en samling korta kapitel ett rymligt spektrum där inget framstår som undantag.
Konsten får vara färgstark som en Kirchnermålning, stämningsfull som en Mamma Andersson-bild, mystisk som Man Rays, med ett öga pimpade, metronom. Brancusis reducerade form, Matisses sena klippkonst, Hilma af Klints på sin tid inte alls särskilt underliga strävan efter att måla efter de osynliga andarnas instruktioner. Allt får plats. Tre snabba läsningar av Salvador Dalís majestätiska ”Wilhelm Tells gåta” fungerar lika konfliktfritt i helheten som praktiska gör det själv-tips: Teckna av dina fötter varje dag, gör en boll i flera olika material, blanda egen äggoljetempera och ladda ner en enkel animeringsapp. Ett recept på laxspett slinker också in som en självklar referens till konstnären Rirkrit Tiravanija, som brukar laga mat och fylla den vita boxen med dofter och umgänge.
”Konst – titta, upptäck, gör” riktar sig till åldersspannet 9-12 år, men är i själva verket en allåldersbok som förklarar hur enkelt det är att möta konst. Tricket är inte att sitta på ett facit, utan bara att avlägsna sina förutfattade meningar.