Konst som talar högt och tydligt

Inte ens det överrumplande ösregnet som vräker ner över de promenerande i vad som bara kan vara naturens fåfänga försök att tvätta bort insikten om att sommaren är den kallaste på 100 år förmår rubba den ogenomträngliga ytan av idyllisk sommarstad som den charmiga gågatan, den lyckliga ån och de gamla trähusen tvingar på besökaren i Norrtälje. Åtminstone under sommaren. Åtminstone i stadens mest centrala kvarter. Det växer i och för sig inga smultron på trottoaren, men jag skulle inte bli förvånad om det gjorde det. Det blir lite för mycket. I synnerhet som det hemtrevliga fiket lyckades lura på mig en tallrik glada pannkakor med glittrande hallonsylt till lunch.

Dessbättre ligger Norrtälje konsthall alldeles om hörnet, och med sommarens utställning med målaren Emil Holmer och skulptören Veronica Brovall lyfter konsthallen in en liten, men mycket välbehövlig, skärva av Berlin i Roslagsidyllen. De bägge konstnärerna är sedan många år baserade i den tyska huvudstaden, och det syns. Trots relativt olika uttryck präglas både Brovalls spretiga skulpturer och keramiska objekt och Holmers högljudda målningar av samma uppkäftiga skavande som har gjort Berlins konstscen till Europas kanske pålitligaste, i varje fall om man känner för djärva stilbrott och opretentiösa men principfast resta långfingrar.

Det vore en överdrift att påstå att Veronica Brovall och Emil Holmer presenterar utmanande visuella uppkastningar, och utställningen är ingen tårtattack på det prunkande sommarparadiset, men deras respektive verk innehåller en rå kvalitet som mer korresponderar med de trevliga betongklossarna i stadens (tyvärr snart rivna) industrihamn än med doften av frasiga våfflor och kok-kaffe som fyller luften. Konsten är inte en motpol, men väl en variation.

Veronica Brovalls skulpturala objekt i lera och metall undflyr säkra definitioner utan att för den skull vara särskilt svåra att ställas inför. Coexist heter till exempel en skulptur där blinkers, reflex och metallstänger har vänt ryggen åt världen och skapat en egen sfär av funktionell dysfunktion. Lamporna blinkar, reflexerna svarar, metallstängerna bär och bildar struktur. Allt material är liksom malplacerat, men i det begränsade sammanhanget skulpturen skapar för sig själv är alla delar helt omistliga. 

Några keramiska, nästan semianvändbara föremål befinner sig någonstans mellan kitschig prydnad och tarmpaket och retar ögat genom att antyda, men aldrig tydligt välja, olika målsättningar. Allra effektivast av Veronica Brovalls skulpturer är de metallstrukturer som blandar in språk och bokstäver som (bokstavligt) vassa spetsfundigheter. En stor lutande konstruktion bär upp ett myller av bokstäver och inte förrän man skärper blicken ser man att ordet som gång på gång liksom kravlar sig upp längs den blanka metallen är ”motherfucker”. Miss Bended, som verket heter, verkar först en smula sensationslystet, men rehabiliterar snabbt sig själv till en ilsken, men förmodat befogad, besvärjelse med en underton av slapstickhumor.

Bakom och kring de svårpreciserade objekten flammar Emil Holmers målningar, de flesta i stort format. Holmer är färgrik och tydlig. Han arbetar med självklara referenser till 1900-talets mest kända abstrakta måleri, men för samtidigt alltid in ett lager av graffiti eller gatukonst. Lager på lager. Modernism och postmodernism, om man så vill. Tydligheten i respektive lager försvinner i mötet och sammanblandningen. Också här finns en glödande ilska och en ovilja att underordna sig en given tolkningsmodell. Det är uppfriskande och passionsdrivet i ordens bästa bemärkelse. Emil Holmer samplar vilt och om hans målningar var musik skulle de kunna vara hopklipp av uteslutande inledningstoner, eller kanske pauser, eller bara refränger.

Både Veronica Brovall och Emil Holmer har något direkt att säga, trots att de inte säger det rent ut. Holmer drar sig liksom Brovall inte för att använda eller i varje fall antyda språk. Även om läsningen är upp till betraktaren. Både bilder och objekt talar högt och tydligt. Ibland är det utomordentligt behagligt att höra två utpräglade retoriker prata i munnen på varandra.