Konst som tar det lugnt

Vi är lite mer än en smula stressade. Kortsiktig ekonomisk vinst är det närmaste en global religion vi kommer, i varje fall om vi med religion menar något som på ett övergripande ideologiskt plan bestämmer hur vi ska leva. Parallellt med de senaste decenniernas återkommande larmrapporter om att jordklotets resurser förslösas i en takt som vida överstiger deras förmåga att förnya sig har den fria marknaden blivit girigare och ändrat sin syn på lönsamhet. Där vi tidigare talade om vinst pratar vi i dag om vinstmaximering, vilket i stora drag innebär att vinsten är otillräcklig så länge det ens går att föreställa sig att den var större. Det logiska, eller rent av nödvändiga, vore förstås det diametralt motsatta, men det finns ingen stoppknapp och ingenstans att kliva av. Vi vill ha snabba vändningar och snabba resultat. Det spelar ingen roll om det handlar om affärer eller liv. Vår besatthet av snabba fixar har till och med fått oss att skapa ett begrepp, det lite generande ordet ”livspusslet”, vars enda syfte är att visa, inte att vi vet hur målet set ut, utan att vi faktiskt aldrig får ihop det.

Då och då dyker det förstås upp subversiva motrörelser som vill peka på det absurda i situationen och erbjuda alternativ. Eftersom acceleration är någonting i grunden mänskligt har det alltid funnit de som desperat har dragit i nödbromsen. Och ända sedan industrialiseringen har dessa försök varit förhållandevis samlade, som Arts and Craft-rörelsen i 1800-talets England, den gröna vågen som svepte genom västerlandet drygt hundra år senare, och alla surdegsfascister och korvstoppare som formligen vältrar sig i floskler om slow food i dag. De finns säkerligen de som lyckas dra ned på tempot, men vanligare är som bekant att den långsamma maten annekteras av det snabba livspusslet, vars färdigläggande blir ännu mer orealistiskt än tidigare.  Tid är i alla händelser, och sammanhang, hårdvaluta och statusmarkör och om man inte har den så kan man i varje fall försöka skapa bilden av att den finns.

Det är som ett inlägg till ovanstående diskussion som kuratorn och formforskaren Cilla Robach har ställt samman utställningen Slow Art på Nationalmuseum. Utgående från museets samlingar av samtida konsthantverk har Robach valt ut ett trettiotal föremål i gränslandet mellan formgivning och konst som alla förenas av att tillverkningsprocessen genom medvetna val är så tidskrävande att långsamheten i sig blir en kvalitet i verket. Keramikern Eva Hilds böljande objekt som har byggts upp av tunna strängar av lera och bearbetats till en slät obruten yta, Tore Svenssons svarta järnskålar som mödosamt är kallhamrade ur en enda järnplåt och Annika Ekdahls fantastiskt detaljerade gobeläng i ull och lin, som har tagit flera månader att väva och som i en enda kraftig bild sammanfattar en resa, en sorg och ett liv, är tre talande exempel. Smycken, broderier, skulpturala persedlar. Hugget, sytt, klippt, pillat, torkat och monterat.

Traditionella tekniker dominerar. Det är inte oväntat men kanske lite synd. Den långsamhet som Cilla Robach, en välskriven katalog, identifierar som ett bräckjärn i det snabba förbrukningssamhället sitter ju inte nödvändigtvis i hantverket i sig, även om det förstås är nära till hands.

Dessutom är det förstås viktigt att komma ihåg att ett begrepp som ”slow art” är ett tveeggat svärd. Att välja kontemplativ fördjupning är också en lyx, och de presenterade objekten riktar sig till övervägande del till en kundkrets med abnorma plånböcker. Men så är ju ofta fallet inom den renodlade konstvärlden. En poäng är däremot att långsamheten i objekten är så pass extrem att inte ens ett högt pris ens närmelsevis får det hela att gå ihop. Många av utställningens konsthantverkare måste dryga ut sin verksamhet med brödjobb. Och att hellre göra det än kompromissa med sin arbetsmetod är naturligtvis ett respektingivande Statement. Det finns alltså andra världen än pengar! Nej, det är kanske ingen nyhet. Men väl något som de flesta av oss mår bra av att upprepa lite då och då.

Att utställningen samlar så få verk är ytterligare en poäng i sig. Den luftiga och generösa utställningsarkitekturen inbjuder betraktaren att fördjupa sig och ge varje verk tid, lite som ett sätt att betala tillbaka till den konstnär som har upplåtit en så förhållandevis stor del av sitt liv till att skapa föremålet i fråga. Att stanna up och verkligen studera ett halsband som består av 4000 små, minutiöst tillverkade och sammanfogade, delar i stället för att bara passera och registrera. Slow art är en njutbar lektion i konsten att ta det lugnt.