Det säger förstås något väsentligt om tidsandan att byggmästare Sven Harry Karlssons guldglänsande konsthall invid Vasaparken i Stockholm ett knappt år efter sitt öppnande plötsligt framstår som en blygsam satsning. I varje fall i jämförelse med Babybjörn-paret Björn och Lillemor Jacobsons nyöppnade Artipelag, som med sina 10 000 kvadratmeter nyfunkis med havsutsikt på Hålludden ett par mil öster om Stockholms centrum är ett uppenbart – och uttalat – försök att matcha danska Louisiana och nå en köpstark publik långt utanför de snävare konstkretsarna.
En konsthall på 1 000 kvadrat, en flexibel ”artbox” för bland annat konserter på ytterligare 1 000 kvadrat, två restauranger, ett knippe konferensrum, ett femtiotal toaletter, handikappanpassade naturstigar i den kringliggande miljön, bryggor och en stor butik där den stressade småbarnsföräldern kan köpa editionerade bärselar och mer konventionell design hör till det som är inrymt i och kring arkitekten Johan Nyréns storslagna men förhållandevis försiktiga vision. Tjärad furu, sedumtak, rå betong och stora glaspartier som ger en glidande känsla mellan ute och inne är alla väldigt väntade inslag i en byggnad vill betona och lyfta fram den omgivande skärgårdsnaturen.
Platsen är vald med omsorg och ganska optimal. Med buss tar det inte mer än knappa tjugo minuter från Stockholms innerstad, och med båt lite mer än en timme. Hålludden ligger vid den öppna Baggensfjärden, vilket innebär att båtresan faktiskt avslutas med åtminstone en smula genuin skärgård efter ett långsamt tuffande genom den tätbefolkade innerstadsarkipelagen, som mer ser ut som något av en överklassfavela än en naturupplevelse.
Det är inte helt oproblematiskt att förhålla sig till privata satsningar av Artipelags dignitet. Vilka krav kan man egentligen ställa på en institution som är skapad av privatpersoner, som dessutom ämnar driva verksamheten? Oberoende om målsättningen är att bidra till ett rikare kulturliv eller skapa ett majestätiskt monument över sin egen person och gärning, eller möjligen bägge två, så är det svårt att veta vad som är rimligt att kräva. En satsning inom det kulturella fältet är ju alltid, tja, trevlig. I varje fall bra mycket trevligare än många andra satsningar. De sex-sju hundra miljoner som Artipelag, enligt obekräftade rykten, har kostat gör sig ju onekligen bättre som konsthall än som ett par hundra sportbilar eller ett stödköp i Lundin Oil. Men trevligt räcker å andra sidan inte särskilt långt.
Både Artipelags ägare och den nytillträdda konsthallschefen Bo Nilsson är förstås medvetna om problematiken. Följaktligen är invigande Platsens själ inte bara en första utställningen utan också en programförklaring som anger inriktning och nivå.
Artipelag sikar högt, visar det sig. Platsens själv är inspirerad av det romerska uttrycket genius locci och skulle kunna beskrivas som en holistisk vilja att se allt som finns och placeras på en plats i ett enat sammanhang, vilket förstås är tänkt som en hand i en handske då konst och skärgårdsmiljö (och för all del opera och dyra ekologiska smörgåsar) ska bli ett. Konsthistoria och samtid ska vidare presenteras utan hårda distinktioner och konflikter. Det är brett, sympatiskt och ganska tidsenligt. Att lyfta fram konsthistorien ger dessutom konsthallen en chans att visa musklerna – en imponerande stor mängd inlån från Nationalmuseum, Moderna museet och ett gäng andra samlingar visar att konsthallen inte är ett luftslott utan verkligen lever upp till museernas höga krav vad gäller säkerhet och miljö.
Utställningen börjar längst in i några mindre salar som långsamt öppnar sig mot de större rummen, vilket ger en mjuk och vänlig resonans till den betraktare som väljer att hålla turordningen. Den legendariska Rom-skildraren Piranesis 1700-talsetsningar ställs mot fotografen Lennart av Petersens 50-talstolkningar av samma miljöer och Astrid Svangrens transparanta samtidsskulpturer i japanskt silkespapper. Sigrid Hjerténs expressiva Stadsgårdskaj ställs mot David Svenssons helt nya, mycket effektfulla och utopiska, stadsbyggnadsinstallation i det udda materialet lampkupor i pressglas. För att bara ta ett par exempel.
Stad, landskap, interiörer är några teman som dyker upp, och varje tillägg breddar definitionen av plats. I de stora salarna paraderar stora namn som Annika von Hausswolff, Kristina Jansson, Mats Leiderstam, Lars Nilsson, Maria Miesenberger och Fredrik Wretman, som alla fungerar i sammanhanget utan att överraska i någon nämnvärd utsträckning.
Platsens själ formulerar något tvetydligt men inte särskilt kryptiskt om att rumslighet alltid ska förstås i plural, och gör liksom resten av Artipelag-komplexet sitt jobb utan att avvika från det förväntade. Och med tanke på den förhållandevis höga ambitionsnivån är det ett gott betyg.
Artipelag har alla möjligheter att bli en plats som man gärna återvänder till.