Pressat – tradition och innovation i tryckta bilder är ännu en i raden av utställningar där Uppsala konstmuseum förhåller sig till sitt förtydligade (man kunde säga politikerstyrda) uppdrag från Uppsala kommun.
Mer tydlig pedagogik, löd ett av kraven, och mer pedagogik har det blivit. På gott och ont, kan tilläggas. Att driva en pedagogisk verksamhet är naturligtvis önskvärt, så länge den viktigaste utgångspunkten är att bra konst är pedagogisk i sig själv. Med risk för att låta en smula drabbad av en romantisk patetik: en bra konstutställning ska inte bara undervisa sin besökare om sagda utställning, utan om någonting som går utöver de tydligt didaktiska ramarna, vi kan kalla et ”livet” eller vad som helst.
Därmed inte sagt att en utställning med ett tydligt undervisade mål automatiskt blir dålig. Så är det inte. Och Pressat – tradition och innovation i tryckta bilder är verkligen en upplysande introduktion till de tekniker som är och har varit de viktigaste för konstgrafikens utveckling fram till i dag.
Grafiken bär ju, precis som oljemåleriet, en ansenlig tradition på sina axlar och ett historiskt perspektiv är alltid nära till hands. Inte minst för att många grafiska processer fotfarande utförs på samma sätt som de gjorde för, säg, ett par hundra år sedan. Och eftersom processen är en, i förhållande till många andra genrer, betydande del av det som blir slutresultatet blir också grafikens kontakt med historien väldigt påtaglig. Små moderniseringar, som att trycka på en wettexduk i stället för på papper, och andra samtida inslag förhåller sig aktivt till traditionen och blir i rätt sammanhang små förhållandevis explosiva tidskollisioner.
Utställningen går metodiskt igenom de fyra dominerande teknikerna inom den grafiska traditionen. Genomtryck, högtryck, plantryck och djuptryck presenteras i var sin avdelning som både förklarar tekniken och bjuder på ett rikt urval exempel, varav de flesta är hämtade från museets egen rätt omfångsrika, inte särskilt välfokuserade men långt ifrån usla grafiksamling.
Med tekniken som en sammanbindande tråd kan varje avdelning blanda uttryck och tid utan några egentliga gränser, vilket ger ett spretigt men levande intryck. I avdelningen för genomtryck visas olika typer av screentryck, där färgen alltså pressas genom ett raster när den appliceras på underlaget. Samtidsklassiska serigrafier, som Carl-Johan De Geers Skända flaggan vägra vapen och USA mördare, bägge från 1967, är självklara exempel i ett urval som överlag är rätt politiskt. Maya Eizin Öijers stora titellösa tryck på sidensatäng är förvisso betydligt mer finstilt, men är med sina flammande röda och svartvita fält något av en akut samtidsanalys som fortfarande håller, tjugo år efter verkets tillkomst. Petter Hellsings rosa medaljongtapet, Kim - flicka med lyfta armar, från 2001, som bygger på Nick Uts berömda fotografi från kriget i Vietnam, är också ett väldigt kraftfullt verk.
Bland högtrycken dominerar träsnittet, och exemplen spänner från Paul Gaugins söderhavsexotism till Uppsalagrafiken Denis Stéens säkra liner. Bland plantrycken tar förstås litografierna mest plats, även om det är roligare att se de mer udda exemplen, som Anna Livia Löwendahl-Atomics transcrylöverförda foto Porträtt av pappa, som i en snabb och undflyende bild redogör för en föräldra-barn-relation som lämnar en del att önska.
Djuptrycken är flest, och det är också bland etsningar och torrnålsgravyrer som de historiska hoppen blir som mest svindlande. Claude Mellans kopparstick Veronikas svettduk, från 1649, som visar Jesus ansikte i en enda lång och tekniskt imponerande linje, är ett fascinerande stycke konsthistoria. Ulla Fries nästan 350 år yngre Murenor I-VI fungerar som en samtida pendang, och är dessutom något av en ”teaser” inför konstnärens förestående utställning på Bror Hjorths Hus.
När det handlar om grafik är det viktigt att komma ihåg att det mångfaldigande av bilder som de grafiska teknikerna i allmänhet ger upphov till har varit väldigt betydelsefullt för tillgängliggörandet och spridningen av bilder och konst. Den italienska konstnären Enrico Bajs fräcka Picasso-parafras från sent 60-tal är ett förvånande fräscht debattinlägg på temat. Färgetsningen citerar väldigt direkt en bild av Picasso, men är ändå ett verk i egen rätt.
Pressat – tradition och innovation i tryckta bilder jobbar inom en tydlig ram av begränsningar. Men utställningen gör mycket av de snäva förutsättningar den har att tillgå.