Utställningar med konstnärer som har varit yrkesverksamma i decennier och som har valt ut verk representativa för den egna utvecklingen har alltid potential att vara intressanta på flera plan. Här finns möjlighet att se konstnärskapets bana med alla dess sidospår och nycker men även en personlig vittnesskildring om olika tider och en tolkning av det avtryck som dessa tider lämnat efter sig. Även det som inte haft mest genomslagskraft är viktigt i en konstnärs utveckling. Här finns både toppar och dalar där det ena inte kan existera utan det andra.
På Å-huset ställer Uppsalakonstnären Ruby I. Nordström ut verk från då och nu. Nordström flyttade till Uppsala efter utbildningen på Konstfack där han kom in 1963 och från 60-talet är flera av de konstverk som nu hänger på väggarna i Uppsala Konstnärsklubbs klubbhus. Även 80- och 00-talet är representerade i den blandning av verk där många varit i konstnärens privata ägo i decennier. Nordström, som även är känd för sin offentliga konst (bland annat på Akademiska sjukhuset och i Gottsunda) har ett brett spektra på sitt konstnärliga cv. Vi ser skarpa konturer, breda penseldrag som inte ber om ursäkt för sig och färgval som går från naturalismens verklighetsförankring till det något mer expressionistiska där känslor och impulser styr. Här finns akryl, olja och akvareller men även några verk i tusch och blyerts.
Jag fastnar framför allt för 60-talets naturtolkningar så som Änglarna infångas, en olja i format större. Himmel och jord har här skalats ner till block i grönt och blått och färg och penseldrag tycks haft gestaltandet av ljus som främsta uppdrag. Men även mörkret, avsaknaden av ljus, är högst närvarande i form av den kista som likt ett svart håll suger åt sig de små bevingade varelser som hör hemma i skyarna.
Nordström bjuder på en trevlig utställning som trots sin bredd känns enhetlig. Roligt även att se övergångarna mellan likartade motiv och tekniker men från olika perioder i konstnärens liv.
Även på Galleri 1 ses en utställning som på samma gång är en tillbakablick som en tolkning av nuet. Birgitta Löwendahl har valt utställningens verk utifrån vad det är som betytt mycket för henne som konstnär och människa. Det överordnade temat kan sägas vara möten men här finns också en del andra tydliga trådar, så som den kristna tron där änglar återkommer i olika skepnader. Löwendahl har länge arbetat med bilder i förhållande till känslor, bilder som terapeutiska redskap och samtalskanaler.
Det tar tid att ta sig runt den till ytan modesta utställningslokalen – här skiljer sig verken ifrån varandra på ett sätt som gör det svårt att se mer än en tavla i taget. Först när alla har fått tagit plats var och en för sig så går det att närma sig utställningen som helhet. Flera av verken lyckas i sitt gestaltande av mötet, så som i Samtal med sin nästintill naivistiska form full med symbolisk gestaltning. Eller i den lilla teckningen Oro som sin enkelhet till trots säger allt om människans möte med kaos och ångest. Men flera verk förblir stumma för mig och ger ett ofärdigt, något splittrat intryck.
Splittrat blir det däremot inte på Kaleido där snickaren och skulptören Erik Olof Persson visar upp sina överdimensionerade skalbaggar. Grunden för dessa är ett lekfullt hantverk och hantering av träet som huvudmaterial, en mängd gammal bråte (så som rostiga metallbitar och gamla kablar) och en stor portion fantasi. I små tittskåp visas krypen sedan upp som vore de samlade av en skalbaggsfantast. Här finns känselspröt av oxiderad metalltråd, skal och vingar av gamla spikar och metallplattor.
Missa heller inte det lilla altarskåp som får fungera som fågelholk för Perssons metallfågel. Färgkombinationerna, det bjärt röda och turkosa, tillsammans med det blanka träet och den rostiga metallen ger skalbaggarna liv. Persson bjuder på en alldeles utsökt utställning som slår an på en estetisk sträng som ligger helt rätt i tiden. Det är återvinning, uppfinningsrikedom och konstnärlig finess på samma gång.