John Cages mest slitna sentens är förmodligen "There are no such thing as silence". Och inte utan orsak. En värld där tystnad faktiskt inte finns framstår kanske som skrämmande och liktydig med en värld där också lugn, vila och kontemplation lyser med sin frånvaro. Att Cage dessutom inte fabulerade utan helt enkelt konstaterade faktum efter att ha besökt en icke-ekande kammare och hört sitt eget centrala nervsystem och blodomlopp i arbete gör dessutom det hela än mer kittlande. Det vi tror är tystnad är bara en samling oavsiktliga och inte särskilt lättuppfattade ljud.
I det ovanstående stannar de allra flestas reaktion inför Cages devis. För ljudkonstnären Mari Kretz är det bara början.
Bland de ohörbara, lågmälda och snudd på tysta ljuden är de mänskliga kanske de allra mest fascinerande. Ljuden finns ju inte bara där, de förmedlar också någonting om sin ursprungskälla.
I den audiovisuella installationen Ta Kymatika, titeln är grekiska och säger något om vågors rörelser, har Mari Kretz utgått från ljud av skadade organ och skickligt bjudit in ljuden i salongen.
På avstånd ser betraktaren tre blankvita bord som är upplysta av nakna påträngande glödlampor. Men plötsligt händer något. En molande på en gång välbekant och främmande ljud får betraktaren att rycka till och bordsskivorna, som består av kopparkar som bär ett tunt lager av vatten, lämnar sin stillhet och blir levande ytor av föränderliga mönster. Ljudet som hörs i högtalarna leds upp genom borden och karen och vattnet berättar de skadade organens historier. Vi vet inte vad de berättar, men vi slutar inte gärna lyssna. Vattnet darrar med borden som resonanslådor fram en variation av mönster som ser lika organiska ut som de är. Ljuden, som visar sig komma från ett hjärta, en ultraljudsundersökning, lungor och kroppens elektriska impulser uppenbarar sig som en slags grundmönster som mest av allt påminner om celldelning betraktad i mikroskop. Att organen är skadade hörs inte, men bara kunskapen förmedlar konnotationer om trauman i form av olyckor och våld. Kroppen berättar också det vi väljer att tiga om. Historien finns alltid med.
Kroppens berättelser är centrala också i de teckningar och den skulptur Mari Kratz kompletterar sin utställning på Teatergalleriet med. En svart pelare bestående av fem svarta formationer, Tårpölar på hög, visar ungefär samma sak som ljudverket, men från ett annat perspektiv. Och i teckningarna kastar sig konstnären in i historien på ett sätt som påminner lite om Karin Johannissons uppskattade sjukdomshistorieskrivning, låt vara med ett lite våldsammare anslag. I teckningen Running from Gustavianum får exempelvis de fattiga och bespottade som har slutat sina dagar som en köttmassa i Rudbecks anatomiska teater en liten upprättelse genom de lågor som slår ut genom den stolta universitetsbyggnadens fönster.
Mari Kratz pekar inte bara på tystnadens frånvaro, utan ställer också följdfrågorna, och som betraktare kan man bara luta sig tillbaka och njuta av komplikationen.
Kratz ställer också följdfrågorna
Frånvaron av tystnad innebär att berättelserna alltid ljuder, skriver Sebastian Johans som har sett Mari Kretz audiovisuella utställning på Teatergalleriet.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
KONST
Mari Kretz
Teatergalleriet
(tom 6/2)