Det är frestande att skriva att Anders Petersen har blivit kung. Det vore också en rimlig konsekvens av att giganten Christer Strömholm inte längre finns i livet. Men Anders Petersen fortsätter att vara Strömholms kronprins, på samma sätt som JH Engström fortsätter att vara samma sak till både Strömholm och Petersen. Denna treenighet inom svenskt subjektivt dokumentärfotografi är så sammankopplad att det nästan känns som om de arbetade på ett och samma långt mer än halvsekellånga projekt som skyddslöst har kastat sig ned i den avgrund som är den mänskliga marginalen. Suddigt, mättat, grovkornigt, och ibland motsatsen. Alltid nära och med en självförbrännande identifikation med det fotograferade objektet.
Med den magnifika ”Anders Petersen” presenterar Max Ström den hittills största monografin över titelfigurens arbete. I fler än 250 bilder sammanfattas fem decennier.
Själv blev jag fullkomligt golvad när jag som 18-åring för första gången mötte Petersen, tillsammans med Kennet Gustavsson och Christer Strömholm, i utställningen ”Indicier” 1996, och ingen fotograf har haft större betydelse för mitt bildseende. I dag är jag mer kluven till hans bilder.
Å ena sidan har jag vissa problem med den skenbara distanslösheten mellan fotograf och motiv. Anders Petersen vill komma nära och arbetar nästan osannolikt målmedvetet för att komma till en situation där han bedömer att han kan, och får möjlighet, att ta en bild som säger det han vill få sagt. Bland utslagna, bland dementa, på psykiatriska kliniker och på fängelser har han gång på gång hittat storslagna bilder av mänsklighet.
Det går inte att förneka att han anstränger sig för att möta människor på deras nivå och vill undvika att betrakta uppifrån. Men det är lika lönlöst att förneka att det är just precis uppifrån han betraktar. Att han spenderar tillräckligt med tid med de intagna på en psykiatrisk klinik för att vinna deras förtroende borgar på intet sätt för att han möter dem ansikte mot ansikte. Det är alltid Petersen – även om han, vilket JH Engströms ”En film om Anders Petersen” visar på ett fint sätt, verkligen gör sitt yttersta för att vara lika självförbrännande som sina motiv – som kan resa sig upp och gå. Det är också alltid han som formulerar berättelsen och därmed sitter på makten
Om man jämför tonen i Anders Petersens genombrott, bilderna från ölhaket Café Lehmitz i Hamburg, med senare projekt så blir det påtagligt att den ömhet som finns i de tidigare bilderna har ersatts av något råare och kanske mer exploaterande. I en av bokens två essäer skriver Urs Stahel, chef för Fotomuseum Winterthur i Zürich, om ungefär samma sak och konstaterar att Petersen har arbetat sig fram till en ”hypnotiskt intim” och performativ bild där han pekar ”nästan djuriskt på de krafter som slumrar inom oss: aggressivitet, sexualitet, men också längtan och värme.” En annan tanke kunde vara att den alltmer upphöjda plattform han i kraft av sin ställning som en av Europas mest uppmärksammade fotografer arbetar ifrån, och en alltmer självförbrännande kompensation, har fått en kyligare blick.
Å andra sidan kommer Petersen verkligen sanslöst nära en naken mänsklighet i sina bästa bilder, och kanske är det bättre att försöka sig på en lönlös flykt från en ofrånkomlig maktposition än att famna eller bara acceptera den. Fotografen beskriver själv sin arbetsmetod som att vara människa i första hand och fotograf i andra, och ser man till helheten är det också där han landar.